Jesper Högström: Utvikningarna är själva poängen med Odysseus resa

Berättarkonsten och dess utvikningar – en tidlös tradition från Homeros till nutid

När Evert Taube framförde sina visor och berättelser sägs det att han medvetet övade på att komma av sig. Mitt i en historia om Frithiof Anderssons möte med konsul Adelborg på torget i Singapore kunde han göra en konstpaus, ett avbrott som fick publiken att haja till. Som den skicklige berättare han var förstod Taube värdet av utvikningen, det oväntade sidospåret som fångar lyssnarna.

Denna teknik handlade inte om att förringa berättelsen, utan tvärtom om att visa fullständig kontroll över både materialet och publiken. Genom att stiga ur historien en kort stund, med glimten i ögat, kunde han markera sin makt över både berättelsen och åhörarna. ”Ja men Frithiof, elefanten, vem fick den?” kunde han fråga, medveten om att publiken satt som på nålar.

En urgammal tradition

Alla stora historieberättare genom tiderna har behärskat denna konst. Från piratskildringar till Karl Ove Knausgårds omfattande romanprojekt och David Sedaris personliga essäer – alla har de vetat exakt hur de ska hantera den lilla manöver som får publiken att fortsätta lyssna. Avbrottet, utvikningen, irrfärden – dessa tekniker går alla tillbaka till den som först hissade berättelsens vita segel på den glittrande blå oceanen.

Även de som bara känner till Homeros ”Odysséen” genom sammanfattningar och återgivanden slås förmodligen av hur mycket av verket som faktiskt består av just utvikningar, sidospår och avbrott. Utvikningen om laistrygonerna, sidospåret ner till dödsriket Hades, den bokstavliga konstpausen på lotusätarnas ö – alla dessa episoder bidrar till att Odysseus hemresa från Troja tar så lång tid.

För den som tar sig an originaltexten blir intrycket ännu starkare. Verket är fullt av exkurser, berättelser inom berättelsen, flashbacks till Trojas förstöring eller beskrivningar av bifigurers resor till Egypten. Strukturen kan vid första anblick verka fragmenterad, men det är en medveten teknik.

Konsten att fördröja

Även när Odysseus äntligen når sin hemö Ithaka och läsaren väntar på historiens klimax – uppgörelsen med friarna som ockuperat hans hem och återföreningen med hustrun Penelope – fortsätter de evinnerliga fördröjningsmanövrerna. En till synes ovidkommande svinaherde ska introduceras, oändliga och ibland ganska orimliga vändningar måste äga rum innan Odysseus identitet avslöjas för alla inblandade.

Denna struktur har genom historien väckt mycket diskussion bland forskare. Vissa litteraturvetare har tolkat utvikningarna som bevis för att verket är ett lapptäcke av olika historier, sammanfogade av någon redaktör. Andra menar att strukturen speglar en muntlig berättartradition där det var svårt att hålla koll på vad som berättats flera timmar tidigare i framträdandet.

Den tyske litteraturvetaren Erich Auerbach presenterade en annan teori: att utvikningarna speglar en arkaisk närvarokänsla, ett slags berättelsens eviga nu utan psykologiskt djup. Enligt denna tolkning lever berättelsen alltid i nuet, utan den moderna romanens inre perspektiv.

Berättelsens smittsamma energi

I dagens perspektiv kan man snarare se Homeros som en tidig föregångare till moderna berättartekniker. Som en antik Evert Taube som gör en konstpaus innan nästa utvikning, stannar upp, blinkar till publiken innan han fortsätter. Det finns till och med teorier om att ”Odysséen” kan ha diktats av en kvinna – den engelske författaren Robert Graves var övertygad om detta.

Berättaren vet vad publiken väntar på och är lika medveten som åhörarna om var historien är på väg. Men först tar man en liten omväg, ännu en utvikning som berikar helheten.

”Odysséen” slutar dessutom inte ens när Odysseus kommit hem. Han kommer snart att bli rastlös på Ithaka och fara vidare mot nästa exkurs. Verket är en berättelse som består av många berättelser och som själv blivit fröet till otaliga andra verk. Det innehåller en smittsam berättarenergi som leder vidare bortom sig själv.

Ett levande verk

Detta är också varför moderna bearbetningar och omtolkningar är en naturlig del av traditionen. När Elon Musk nyligen klagade på att en svart skådespelerska porträtterar Helena i Christopher Nolans filmversion kan man fråga sig vilken originalversion han syftar på. Homeros verk har genom historien omtolkats och berättats vidare i otaliga varianter.

Att tillåta sig att berätta vidare, att göra egna tolkningar och tillägg – det är ju själva poängen med denna berättartradition. Ytterligare en liten konstpaus innan nästa utvikning, innan nästa irrfärd. Berättelsen fortsätter, seglen hissas på nytt och kursen sätts mot nya äventyr.

Från antikens Grekland till dagens digitala berättarformer lever traditionen vidare. Konsten att fånga publikens uppmärksamhet genom utvikningar, att våga göra konstpausen som får åhörarna att luta sig framåt i förväntan – det är en teknik som överskrider både tid och medium.