Johan Croneman: På nyårsafton ger vi löften – på midsommar bedrar vi

I nyårsnatten, när fyrverkerierna lyser upp himlen och champagnekorkarna flyger, står många av oss med blandade känslor. Vi ser tillbaka på året som gått, samtidigt som vi riktar blicken framåt mot det nya som väntar. Det är en tidpunkt för eftertanke och förhoppningar, men också för löften – ofta sådana som vi innerst inne vet att vi inte kommer att hålla.

Nyårsnatten har alltid präglats av en viss dubbeltydighet. Den inger hopp om förändring och nya möjligheter, men också en känsla av vemod över tiden som rinner iväg. I det kompakta vintermörkret, när kylan biter i kinderna och stjärnorna lyser starkare än vanligt, blir våra tankar både klarare och mer förvillade.

Till skillnad från midsommarafton, som också är full av förvillelser men insvept i ljus och grönska, passar de huttrande löftena bättre in i nyårsnattens mörker. Det finns något med den kalla, klara luften som gör att vi lättare kan föreställa oss en bättre version av oss själva. När vi står där, inpackade i våra vinterkläder med andan som stiger som små moln framför ansiktet, känns det som att allt är möjligt.

Traditionerna kring nyår är djupt rotade i vår kultur. Från tolvslaget med dess ritualer till nyårslöftena som uttalas med övertygelse trots att statistiken talar sitt tydliga språk – de flesta överges innan januari månad är slut. Ändå fortsätter vi, år efter år, att lova oss själva och andra att vi ska äta bättre, träna mer, läsa fler böcker eller kanske äntligen lära oss det där språket.

Kanske handlar nyårslöftena mindre om själva genomförandet och mer om behovet av att få en symbolisk nystart. I ett samhälle där tid ofta mäts i produktivitet och effektivitet, blir nyårsnatten ett av få tillfällen då vi kollektivt pausar och reflekterar över livets gång. Det är ett andrum i vardagens ständiga flöde, en påminnelse om att vi faktiskt har möjlighet att omvärdera och kanske ändra kurs.

Men samtidigt finns det något nästan rituellt över hur vi sedan återgår till våra vanliga mönster. Efter champagnen, efter kramarna, efter fyrverkerierna – då väntar vardagen igen. Och i den vardagen är det lätt att glömma de storslagna planerna som verkade så självklara i nyårsnattens magiska stämning.

De stora livsomvälvande förändringarna sker sällan på grund av ett löfte som ges under årets sista timmar. De växer fram långsamt, genom små beslut och handlingar som tillsammans bildar ett nytt mönster. Men det hindrar oss inte från att drömma stort när klockan slår tolv och ett nytt år tar sin början.

Psykologer menar att nyårslöften faktiskt kan ha ett värde, även om de inte uppfylls till punkt och pricka. De visar på en önskan om förändring, en medvetenhet om att saker skulle kunna vara annorlunda. De ger oss en riktning, även om vägen dit kanske blir längre eller annorlunda än vi först tänkte.

I det svenska vintermörkret blir nyårslöftena små ljuspunkter av hopp. De är våra personliga fyrverkerier som lyser upp framtiden, om än bara för en stund. De påminner oss om att vi, trots allt, har möjlighet att påverka våra liv – även om förändringen kanske inte kommer exakt när eller hur vi tänkt oss.

När vi väl står där i nyårsnatten, med blicken riktad mot himlen och champagnglaset i handen, är det svårt att inte dras med i känslan av att något nytt och bättre väntar. Det är kanske just denna känsla som är nyårsfirandet främsta gåva till oss – inte själva löftena, utan tron på att förändring är möjlig.

Så även om vi vet att många av våra nyårslöften kommer att blekna bort lika snabbt som nyårsraketerna, finns det något vackert i hur vi, år efter år, fortsätter att hoppas och drömma. I det kompakta vintermörkret, när ett år blir till ett annat, finns det plats för både förvillelse och klarhet, för både tradition och förnyelse.