Johanna Frändén: Ungdomsprotesterna vänder upp och ned på Frankrike

Utanför en yrkesgymnasieskola i en Parisförort är stämningen laddad. Ett knappt hundratal elever och en handfull lärare har samlats utanför entrén. Lärarna bär pappershattar med texten ”jag strejkar”. En sextonåring håller upp en kartongbit där det står: ”Respektera våra rättigheter innan ni ber om vår respekt.”

Ur högtalarna dundrar fransk hiphop varvat med Johnny Hallyday. Förbipasserande bilar – ett matbud, en it-firma,en brandbil– tutar till stöd. På andra sidan gatan står två poliser och övervakar. Det är tisdag och ”fas tre” i gymnasieblockaden har inletts.

## En rörelse underifrån

Det som började som lokala protester i Parisförorterna har vuxit till en av de största utbildningsrörelserna i Frankrike på decennier. Uttrycket ”fas tre” är en medveten blinkning till de gula västarnas proteströrelse, som skakade landet 2018–2019. Parallellerna är tydliga: en ekonomiskt pressad befolkning som upplever sig sakna politisk representation ger nu röst åt en etnifierad förortsgeneration inom ett utbildningsväsende som många anser vara riggat emot dem.

Men det finns avgörande skillnader. De gula västarna höll politiska partier och fackföreningar på avstånd. Gymnasieupproret har däremot organiserats genom elevförbund och har snabbt fått stöd från lärarfack, offentliganställda och universitetsstudenter. Förra veckan anslöt även elever vid elitgymnasierna i Paris innerstad.

en ovanlig ordning.

.

I Frankrike har utbildningsuppror nästan alltid börjat vid de prestigefyllda lärosätena för att sedan sprida sig utåt. Maj 1968, då den franska bourgeoisins barn gjorde upp med föråldrade utbildningsstrukturer, är det klassiska exemplet. Den här gången är startpunkten förorten, och kraven handlar om lärartäthet, acceptabla skollokaler och rättvisa antagningssystem till universiteten. Enligt nuvarande praxis rankas gymnasiebetyg olika beroende på vilken skola de kommer ifrån, något som missgynnar elever i mindre privilegierade områden.

.

## Nedskärningar och växande klasser

Bakgrunden till protesterna är en skolsektor under hård press. Under Emmanuel Macrons presidentstyre har tusentals tjänster tagits bort från högstadie- och gymnasieskolor. Antalet lärare är i dag färre än 2008, samtidigt som antalet gymnasieelever har ökat med omkring 250 000. En stor majoritet av klasserna har över 30 elever, och var femte klass har fler än 35.

Utbildningsväsendet har under lång tid varit ett av de mest eftersatta områdena i den franska offentliga sektorn, och protesterna har satt strålkastarljuset på en kris som länge vuxit i skuggan av andra samhällsproblem.

.

Regeringen har överraskats av rörelsens styrka. Att dagens tonåringar– ofta beskrivna som en tiktokifierad generation med begränsat politiskt engagemang– kunde organisera sig och kräva bättre studievillkor kom som en chock. Företrädare för regeringspartiet har gjort en rad självmål i debatten. Bland annat har man i tv försökt övertyga elevrepresentanter om att skolkrisen egentligen handlar om att var tredje fransk femtonåring inte kan läsa en enkel text– något som demonstranterna själva pekar på som just ett skäl till sina krav.

## Hårda sammandrabbningar

Våldsamheterna mellan polis och demonstranter har varit på en ovanligt hög nivå, även för franska förhållanden. Polisen har förbjudits att använda så kallade chockgranater, efter att en 15-årig pojke i Lens fått sin hand avsliten och tvingats till amputation. Tusentals tonåringar har frihetsberövats de senaste veckorna, och många av dem är barn i lagens mening och tidigare ostraffade.

.

Regeringens första respons var att utmåla demonstranterna som oborstade bråkstakar. Men efter att studenter vid flera parisiska prestigeuniversitet anslöt i mitten av förra veckan har tonen ändrats. Flera av dessa lärosäten har fostrat landets nuvarande ministrar, vilket gör alliansen extra symbolisk. Emmanuel Macron har offentligt fördömt våldet och förstörelsen, men uppges internt ha varit rasande över polisens bemötande, som han ansett vara ”för hårt och totalt empatilöst”.

I Frankrike står polisen under direkt operativ kontroll av regeringen, vilket gör att Macron och premiärminister Sébastien Lecornu hålls ansvariga för polisiärt övervåld. Sociologen Vincent Tiberj, som forskar på ungdomars politiska engagemang, säger att regeringen behandlade gymnasiedemonstrationerna som förortsupplopp utan att försöka föra en dialog. ”Det är ett politiskt val som strider mot principen att inte använda våld mot minderåriga”, säger han till Le Monde.

.

##Polisen och förorterna

Misstron mot polisen är utbredd i Frankrike, inte minst i förorterna. Det största polisfacket, Alliance Police National, ligger nära ytterhögern. I en opinionsundersökning inför förra presidentvalets andra runda uppgav 74 procent av alla aktiva poliser att de skulle rösta på Nationell samling.

.

Frågan om polisvåld är inte ny. År 2023 slog högsta förvaltningsdomstolen fast att fransk polis ägnar sig åt systematisk rasprofilering vid id-kontroller, främst av unga män med utomeuropeiskt ursprung. Två år senare föll en historisk dom mot franska staten i Europadomstolen för mänskliga rättigheter i samma ärende. Den senaste veckans största konfrontationer har dock skett i Paris innerstad, utan skönjbara etniska förtecken.

.

##En förstörelsekultur

Frankrike har inte sett sammandrabbningar av den här storleksordningen sedan de gula västarna. Men även manifestationerna mot pensionsreformen och bondeprotesterna för ett par år sedan resulterade i omfattande skadegörelse och våldsamheter. I Frankrike talar man om ”la culture de la casse”– förstörelsekulturen. Delvis handlar det om maskerade anarkistiska grupper med stort våldskapital som infiltrerar demonstrationer för att skapa kaos. Men det handlar också om en historisk fransk folkrörelse att slå sönder allmän och privat egendom när man protesterar. Toleransnivån, eller möjligen uppgivenheten, inför detta framstår ofta som förbluffande hög för en utomstående betraktare.

.

##Politiska efterskalv

Medan vänsterpartiet LFI anklagas för att utnyttja protesterna har Marine Le Pen stöttat polisen. Nationell samling har sällan varit sena att använda sociala oroligheter i förorterna som politiskt bränsle, men under de här demonstrationerna har partiet, intressant nog, tonat ner invandrarkortet. Inför presidentvalet i maj nästa år, där Le Pen är favorit, har hon tydligt lagt om retoriken.

.

Just nu har gymnasiedemonstrationerna medvind i opinionen: tre av fyra fransmän anser att deras kamp är legitim. I onsdags lovade en pressad Sébastien Lecornu att ”lyssna på gymnasisterna”, och utbildningsminister Édouard Geffray har utlovet 3 000 lärarvikarier över hela landet. Elevfacken har lagt fram krav på investeringar i skolan motsvarande 10 miljarder euro.

Protesterna hade i mitten av veckan spridit sig till minst 40 franska städer och flera grannländer. Av allt att döma är det här en rörelse som Frankrikes beslutsfattare kommer att behöva räkna med fram till presidentvalet. Frågan är om den kan komma att förändra den politiska spelplanen.