Johannes Anyurus bok om Gaza låter oss inte vända bort blicken

Johannes Anyuru har gett ut en bok som försöker göra det omöjliga: att sätta ord på ett pågående folkmord. I ”Upplyst sten. 2023–2026”, utgiven på det anrika förlaget Norstedts, samlar författaren tvåhundra sidor av essäer, poesi, statistik, brev och vittnesmål med utgångspunkt i kriget i Gaza. Boken har arbetats fram under samma tid som kriget pågått och sträcker sig i titeln ända in i 2026.

Anyuru är sedan tidigare en av landets främsta prosaister. Han fick Augustpriset 2018 för romanen ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”, som likt den nya boken kretsar kring flykt, politik och våld. Den nya boken är dock något annat: en hybrid som vägrar att hålla sig till en enda genre.

Redan på första sidorna slår författaren fast att det offentliga språket rymde ett folkmord. Texten är daterad försommaren 2025, då kriget i Gaza hade pågått i ett och ett halvt år. Enligt uppgifter som citeras i boken hade nästan 60 000 människor dödats vid den tidpunkten, och katastrofen fortsatte.

Boken är konstruerad kring flera tidsaxlar. En kronologisk händelsekedja med start i januari 2023 löper som en egen berättelse under huvudtexten. Då och då bryter den igenom och tar över sidorna helt. Anyuru skriver att boken ska ”förgöra den linjära tiden”, och läsningen blir snabbt svindlande – inte slumpmässig, men medvetet fragmenterad.

I den väven finns allt från dialoger med filmer, dikter och videoverk till Instagramuppdateringar, nyhetsartiklar och hjärtskärande vittnesmål. Dödssiffrorna återkommer med jämna mellanrum som en oförsonlig klocka: ”4 september. 65 209 dödade. Israel bombar Gaza City. Döda och skadade strömmar in till sjukhusen. Skolor, tält och ambulanser brinner.” Den medicinska tidskriften The Lancet konstaterade hösten 2025 att tre miljoner livsår tillintetgjorts.

Anyuru försöker också sammanfatta komplexa rättsprocesser. I en text kallad ”Faktan” sammanfattar han Sydafrikas anmälan mot Israel vid Internationella domstolen, ICJ. Det är en påminnelse om att folkmordskonventionen faktiskt finns, och att den används – samtidigt som omvärlden inte agerar.

Språket är bokens egentliga ämne. Anyuru visar hur orden blivit ett verktyg för att ett folkmord ska kunna genomföras: hur palestiniern reducerats till ingenting, hur en pojke som kastar sten mot en stridsvagn beskrivs snarare som ett hot än som en människa. I texten ”Inget ord för katastrofen” skriver han att det inte går att namnge det som pågår, eftersom namnet borde få världen att rämna.

Han knyter också an till den svenska historien. Olof Palmes jultal 1972 om Vietnamkriget får stå som kontrast till dagens politiska klimat. Anyuru pekar på hyckleriet i att världen engagerade sig för Ukraina men inte för Gaza. Han citerar bland annat Ebba Busch, som påstått att Israel gör världen en tjänst genom att försöka oskadliggöra Hamas – detta samtidigt som israelisk militär skjuter människor som köar för mat i svältens Gaza.

Ett av bokens mest uppmärksammade avsnitt handlar om en vän till Anyuru som fick sparken från sitt hamnarbete sedan facket som han engagerat sig i hade blockerat krigsmateriel. Anyuru sammanfattar det som ”ett försök att tysta honom genom att tvinga honom att tala”.

Någonstans i mitten återger Anyuru en scen ur första säsongen av tv-serien ”True Detective”, där Matthew McConaughey och Woody Harrelsons rollfigurer tvingar en korrumperad polischef att titta på en video av ett dödat barn. ”Titta på det”, säger McConaugheys rollfigur. Boken fungerar på samma sätt, menar recensenten Gabriel Zetterström i Dagens Nyheter: som en påminnelse om att inte vända bort blicken. Han beskriver ”Upplyst sten” som ett lika storartat som fasansfullt verk och en förteckning över mänsklighetens misslyckande.

Zetterström parallellläser boken med ”Berget till dalen, floden till havet” av Burcu Sahin, Athena Farrokhzad och Merima Dizdarevic – en diktsamling som i liknande raseri sammanfattar det som alltid kommer att ha hänt. Båda verken rör sig i gränslandet mellan dokumentation och poesi, och båda vägrar att erbjuda läsaren någon tröst. Därmed ansluter ”Upplyst sten” till en bredare litterär strömning av verk som under det senaste året försökt bearbeta kriget i Gaza.

”Israel dolde ju aldrig vad de sysslade med”, skriver Anyuru. ”Tvärtom: de uttalade ambitionen att döda barn redan under folkmordets första dagar, när de sa att människorna i Gaza var odjur och skulle behandlas som odjur.”

Längst fram finns ingen upprättelse. Anyuru är tydlig med att det inte kommer att finnas något efteråt. ”Inget av det som sker dessa år kommer någonsin att vara över”, skriver han. ”Det har hänt och kommer alltid att ha hänt.” Gabriel Zetterström sammanfattar det hela i Dagens Nyheter: läsarna ska vara tacksamma för Anyurus patos och penna – och bottenlöst förfärade över att boken över huvud taget behövde skrivas.