Johannes Klenell: På premiären trycker Thomas Jisander min hand och verkar lycklig

Netflixdokumentären ”Trustorhärvan” har väckt ny debatt om ett av Sveriges mest uppmärksammade ekobrott. I filmen berättar regissören Karin af Klintberg historien om hur kusinerna Joakim Posener och Thomas Jisander, tillsammans med tre kompanjoner och en skuldsatt brittisk lord, köpte investmentbolaget Trustor med bolagets egna pengar och kort därefter länsade det på hundratals miljoner kronor.

Affären blev känd som en av de största ekonomiska härvorna i svensk historia. Posener, som länge höll sig undan, kliver nu fram i dokumentären för att ge sin egen version av händelseförloppet. Sedan tidigare har bland andra Jisander – under smeknamnet Mr No Limit – berättat om sitt livsstilskretsande på franska rivieran, där champagnebadkar, Ferraris och inventarierna i en Versacebutik ingick i notan.

Kritiken lät inte vänta på sig. Ekonomijournalisten Gunnar Lindstedt, som avslöjade härvan i Svenska Dagbladet redan 1997, menar att dokumentären framställer brottslingarna i alltför sympatisk dager. Lindstedt har i debatten anklagat filmen för att ”gulla med brottslingar” och sagt att den riskerar att förvränga bilden av vad som faktiskt hände.

Vid en förhandsvisning på biografen Bio Rio i Stockholm var stämningen minst sagt speciell. Thomas Jisander dök upp bland gästerna, hälsade glatt på flera av de journalister som en gång granskade honom och slog sig sedan ned på en VIP-plats. Under filmens gång ska han ha livekommenterat händelserna med gapskratt, något som uppmärksammades av flera i salongen.

Den typen av närvaro är symptomatisk för hur försvaret i stora finansbrott ofta arbetar, menar kritiker. Genom att framställa affärerna som komplexa och hävda att inga egentliga offer funnits, försöker de inblandade skapa en bild av att de själva är offer för en moralpanik. Samma mönster har setts i andra uppmärksammade fall, inte minst Allra-skandalen, där granskande journalister anklagats för att inte förstå finansmarknadens logik och för att drivas av ideologiska motiv.

I rätten var bilden dock en annan. Under rättegångarna pekade de åtalade mot varandra. Jisander påstod att Posener fjärrstyrt en dator med bevisning som hittats i hans lägenhet, medan kumpanen Peter Mattsson sade sig ha skrivit på blanka papper som fått innehåll i efterhand. Hovrätten fann det inte styrkt att de inblandade förstått varifrån pengarna de spenderade kom – en formulering som fått många att höja på ögonbrynen.

Nu när brotten är preskriberade har Posener ändrat version och uppger att samtliga inblandade var väl medvetna om pengarnas ursprung.

Dokumentären har även kopplats till en bredare trend där unga män hyllar snabba klipp och riskfyllda affärer. Jisander har i P3 Dokumentär berättat att han ser en ny generation stekare som ser upp till honom. Men myten om den framgångsbesatta tidsandan passar också de inblandade själva, skriver kritiker – den gör skamlösheten relevant och kritikerna otidsenliga.

Karin af Klintberg har försvarat sitt grepp med att hon inte velat peka ut någon utan låta tittarna lyssna på Trustorligans egen berättelse. I P1 Morgon bemötte hon Lindstedts kritik och beskrev honom som en ”vevande Don Quijote”. En bild som knappast lär ha ogillats av Thomas Jisander.

Debatten om dokumentären visar hur svårt det kan vara att skildra ekonomisk brottslighet utan att försköna eller förminska. Filmen har kritiserats både från journalistiskt håll och från dem som menar att den inte tillräckligt tydligt visar konsekvenserna av härvan – för investerare, anställda och förtroendet för den svenska finansmarknaden. Trustorhärvan är inte bara en berättelse om girighet, utan också en påminnelse om hur sårbara system kan vara när de hamnar i fel händer.