Jonas Karlsson gör Nietzsche till ett Ted-talk med filosofiska oneliners

Friedrich Nietzsches komplicerade och till slut smärtsamma relation med Richard Wagner får nytt liv på Folkoperans scen i Stockholm. Under tre kvällar gestaltas den intellektuella striden mellan filosofin och musiken genom en musikmonolog där Jonas Karlsson iklädd valrossmustasch leder publiken genom en av filosofihistoriens mest fascinerande vändningar.

När föreställningen öppnar är tonen satt. Wagner reduceras till en gipsbyst, ett beläte på scenen, medan uvertyren till Bizets ”Carmen” fyller rummet. Det är en programförklaring i sig – Nietzsche har vänt Wagner ryggen och omfamnat det som den tyske tonsättaren föraktade.

Historien som rullas upp är både intim och intellektuellt laddad. Friedrich Nietzsche var en ung filosofiprofessor när han drogs in i Richard Wagners hushåll. Under tre intensiva år blev Wagner både fadersgestalt och kulturell frälsare för den unge tänkaren. Hustrun Cosima blev föremål för hans svärmeri. Trion bildade en konstnärlig triangel där musik och filosofi flätades samman i något som påminde om harmoni.

Nietzsche var en hyfsat begåvad pianist men erkänt hopplös som kompositör. Wagner å sin sida ansåg sig vara fullfjädrad både som tonsättare och tänkare. Denna dynamik fungerade så länge beundran flödade i rätt riktning.

Men den politiska och kulturella utvecklingen i Tyskland kom att kila in sig mellan de två männen. I Bismarcks segerrika Tyskland växte en germanism fram som Wagner omfamnade. Samtidigt byggdes det nya operahuset i Bayreuth upp, och runt det en växande Wagnerkult. För Nietzsche blev detta alltför mycket. Hans hänförelse svalnade drastiskt.

I sin egna utveckling som filosof började Nietzsche formulera en estetisk och filosofisk motvikt. Isoldes ”fuktiga dunkel” ersattes av Carmens ”torra hetta” i hans tänkande. Från att ha varit Wagners främsta försvarare och banérförare blev Nietzsche hans mest vassa kritiker. Det var i brytningen med Wagner som Nietzsche verkligen utvecklade sitt originella tänkande.

Föreställningen på Folkoperan bygger på Nietzsches egen skrift ”Nietzsche kontra Wagner”, en av hans sista, med underrubriken ”En psykologjournal”. Manuset är skrivet av Joakim Sten, som tidigare dramatiserade den framgångsrika föreställningen ”Tidens larm” om Dmitrij Sjostakovitj på samma scen.

Jonas Karlsson levererar vad som beskrivs som något mittemellan en monolog och ett Ted-talk, kryddat med nietzscheanska aforismer. Hans gestaltning är både uppriktig och dråplig. Iklädd en snusbrun kostym påminnande om den han bar i ”Vita hästen”, rör han sig över scenen med en energi som pendlar mellan intellektuell precision och fysisk komik.

Denna gång sjunger Karlsson inte, men dansar istället elegant till en stråkkvartett av Joseph Haydn. Valet av Haydn är symboliskt laddat – här representerar han den ”rena” musiken i kontrast till Bayreuths ”trollkarl” och hans vad Nietzsche såg som effeminiserande skådespelarmusik. Wagner hade enligt filosofen svikit sina höga ideal, blivit förborgerligad och anammat den kristna gudens medlidande.

Men Nietzsche själv sökte inget medlidande. I föreställningen återkommer Karlsson med gestaltningar av filosofens lidande: blixtar i huvudet, kräkningar, tarmar av taggtråd. ”Det som inte dödar mig stärker mig”, som Nietzsche formulerade det – ett uttryck som i dag har blivit en standardfras i amerikansk populärkultur.

Musiken bär stor del av berättelsen. Franz Liszts virtuosa ”Campanella” får symbolisera den breda massans föraktliga smak, samtidigt som den ger pianisten Dmitry Tyapkin tillfälle att visa sin tekniska briljans. Det är annars Wagners musik som dominerar, trots all kritik. Tristans magiska ackord och Isoldes eviga melodi går in och ut ur föreställningen och Nietzsches upphettade hjärna.

Mezzosopranistens Vilma Skäryd mörkfärgade stämma gestaltar Isolde vackert, medan barytonen Philip Hartman bidrar med avsnitt ur både ”Carmen” och ”Tannhäuser”. Orkestern under ledning av dirigent Henrik Schaefer framför även en bit ur ”Siegfriedidyll”, det enda Wagnerverk som Nietzsche aldrig förkastade, inte ens i sina mest kritiska stunder.

Föreställningen, regisserad av Tobias Theorell med scenografi och kostym av Rikke Juellund, blir således inte det wagnerska allkonstverk man kanske hade kunnat förvänta sig. Istället levereras en hybridform där filosofiska reflektioner blandas med musikaliska höjdpunkter, en balans mellan det intellektuella och det sinnliga.

Genom att lyfta fram denna historiska konflikt aktualiserar Folkoperan frågor om konstnärlig integritet, intellektuell utveckling och modet att bryta med sina mentorer. Nietzsches resa från lärjunge till antagonist blir en universell berättelse om självständighet och priset för att tänka själv.