Jonas Thente: David Wiberg garderar sig tidstypiskt och sjunger snällhetens lov

David Wiberg, känd från Varanteatern och som författare till romaner och barnböcker, har gjort sommar i Sveriges Radio. Hans framträdande speglar ett 90-talsideal som fortsätter att fascinera även yngre generationer födda under 2000-talet.

Wiberg representerar en typ av mansideal som formades under 1990-talet, en period där mjukare värden än tidigare decenniers ideal stod i fokus. Självinsikt, intelligens, snällhet och ett ironiskt förhållningssätt till omvärlden kännetecknade tiden. Det är ett decennium som många fortfarande ser tillbaka på med nostalgi, inte minst yngre lyssnare som själva inte upplevde eran.

Med en bakgrund från den välkända herrklubben Varanteatern har Wiberg etablerat sig inom flera konstformer. Som författare har han bland annat skrivit romanen ”Sörja” och både författat och illustrerat bilderboken ”Världens snällaste gäng”. Hans mångsidighet och kreativa uttryck har gjort honom till en uppskattad kulturpersonlighet.

I sitt sommarprogram väljer Wiberg att börja med ett metaperspektiv där han reflekterar över formatet som sådant. Han ifrågasätter själva berättandet som idé och förklarar att han föredrar mer osorterade tankar och det han kallar ”meningsfulla meningslösheter”. Som ett exempel nämner han handduken – ett till synes trivialt föremål som han även använder för att avsluta programmet med en medvetet poänglös historia.

Detta självmedvetna förhållningssätt är kännetecknande för den ironiska gardering som präglar Wibergs framträdande. Han balanserar ständigt på gränsen till det stora allvaret, där det inte får bli för allvarligt och där varje förväntat uttalande måste försättas med en liten brasklapp. Slitna formuleringar repareras upp, och det förutsägbara torpederas med påminnelser om just dess förutsägbarhet.

Det finns dock en risk att detta maner kan bli förutsägbart i sig själv. Den ständiga vaksamheten kring hur man uttrycker sig, den ironiska distansen som måste upprätthållas, kan ibland uppfattas som tjatigt. Men det är samtidigt denna osäkerhet – både Wibergs egen och lyssnarens – som skapar programmets särskilda karaktär.

Wibergs humor visar prov på både lekfullhet och djup. När han spelar Philemon Artur & The Dungs korta monsterhit ”Hallå Gösta” två gånger i rad uppstår en komisk effekt genom upprepningen. Mer vågat blir det när han berättar om sin pappas bortgång i en hjärnblödning för att sedan spela upp Benny Hill-temat. Det är en typ av humor som balanserar på gränsen till det osmakliga, men som Wiberg själv förklarar med orden: ”För mig handlar humor ytterst om att utmana idén om vi en gång ska dö”.

Det är svårt att avgöra om detta uttalande är högtravantet på allvar eller om det döljer ett inombords fniss. Den tvetydigheten är central för förståelsen av Wibergs framträdande. Han är en så kallad trickster – en figur som anpassar sig till omgivningens förväntningar på vad en helt underbar människa bör vara.

Trots all ironi och alla lager av självironi finns det dock något genuint i Wibergs framträdande. När han sjunger snällhetens lov är det uppenbart att det sker på största allvar. Under alla skyddslager av skämt och distansering finns det värden som han verkligen står för.

Wiberg är på så sätt ett barn av sin tid i ordets mest bokstavliga bemärkelse – han har formats av och speglar 1990-talets kulturella och estetiska ideal. Men genom att vara medveten om detta, genom att ständigt reflektera över och kommentera sina egna uttryck, lyckas han samtidigt transcendera tidens begränsningar.

Hans sommarprogram blir därmed mer än bara underhållning. Det blir en kommentar på själva formatet, på berättandet som sådant, och på de kulturella ideal som formar hur vi uttrycker oss. Osäkerheten kring vad som är ironi och vad som är allvar, vad som är lek och vad som är djup mening, gör Wiberg till en bedårande personlighet i ordets egentliga bemärkelse – en som förmår förtrolla och fascinera genom sin anpassningsförmåga och sitt mångfacetterade uttryck.