Jordkonstens storslagna centrum är Nederländerna

I Nederländernas undanskymda skattkammare – ett jordkonstrike mitt i Europa

Det är sen november och en grupp konstentusiaster, iklädda tjocka lager av funktionskläder, färdas med buss genom den nederländska landsbygden utanför Emmen. Efter en regnig morgon tittar solen äntligen fram när bussen når sitt mål – ett övergivet grustag där en av samtidskonstens mest dolda skatter väntar.

Robert Smithsons verk ”Broken circle” ligger framför dem: en cirkelformad pir och vallgrav vid kanten av en konstgjord sjö. Tillsammans med den tio meter höga ”Spiral hill” som reser sig på sluttningen ovanför, utgör detta de enda kvarvarande verken av den legendariske amerikanske jordkonstnären som fortfarande finns att beskåda i Europa. För att få tillträde till detta privatägda industriområde krävs förutseende planering och biljettbokning till någon av de sällsynta bussturerna som arrangeras ett fåtal gånger per år.

Att Nederländerna blivit hemvist för denna typ av konst är ingen slump. Landet är i sig självt ett gigantiskt jordkonstprojekt. Under 1960- och tidiga 1970-talet inleddes en heroisk fas i landets expansionshistoria med spektakulära ingenjörsprojekt, framför allt inneslutningen av havsviken Zuiderzee genom dammanläggningen Afsluitdijk. Detta möjliggjorde torrläggningen av de stora poldrarna Flevoland och Noordoostpolder, vilket gav det tättbefolkade landet nya arealer för odling och bebyggelse.

Det kollektiva minnet av den förödande översvämningen 1953, som påskyndade dessa omfattande invallningsprojekt, lever kvar hos befolkningen. Likaså medvetenheten om landets sårbarhet – stora delar ligger flera meter under havsnivån. De nya provinserna saknar i princip historisk förankring, vilket inspirerade konstnären Marinus Boezem till tanken: ”en stad utan förflutet kan behöva en katedral”. Hans ”Gröna katedral” utanför staden Almere i Flevoland, en katedralliknande formation av poppelträd med samma grundplan och dimensioner som den berömda katedralen i Reims, har idag blivit en självklar del av provinsens kulturarv.

Nederländerna har utvecklats till världens mest jordkonsttäta land. Enbart i lilla Flevoland finns ett tiotal monumentala, permanenta verk av internationella storheter som Richard Serra, Anthony Gormley och Robert Morris. Morris ”Observatorium” utanför Lelystad räknas till genrens klassiker och lockar vid midsommar stora skaror besökare. Andra verk knyter an till områdets historia som havsbotten, exempelvis Serras ”Sea level” eller Bob Gramsmas ”Riff” – ett sju meter högt raukliknande kalkstensblock med en trappa upp till en utsiktsplattform i nivå med den tidigare havsytan.

För nederländska landartkonstnärer har inflytandet från de amerikanska pionjärerna varit omöjligt att underskatta. Särskilt Smithsons verk har utövat en närmast mytisk dragningskraft. ”Broken circle” är förvisso mindre än hans berömda ”Spiralpir” i USA:s Stora saltsjön, men upplevelsen av att stå på ”Spiral hill” och blicka ut över skulpturens gåtfulla geometri är mäktig. Att detta dessutom var Smithsons sista större verk innan hans för tidiga död 1973 ger det ytterligare historisk betydelse.

Smithsons europeiska verk lyfts just nu fram i en utställning på Museum Quadrat i tyska Bottrop. Han återvände flera gånger till Ruhrområdet, fascinerad av industrilandskapens råa karaktär. Ett smältverk i Oberhausen blev utgångspunkt för en geologisk kartläggning där slaggprover samlades in och visades som värdefulla utställningsföremål. Hans europeiska verk framstår här som mer besläktade med rörelser som tyska Fluxus och italienska Arte Povera än vad de vanligtvis gör. I Italien genomförde Smithson 1969 en av sina mest storslagna aktioner, ”Asphalt rundown”, där han lät tippa en last asfalt nerför branten i ett grustag utanför Rom.

Den nederländska jordkonsttraditionen som vuxit fram sedan 1970-talet skiljer sig från de amerikanska pionjärernas arbete. Där amerikanerna arbetade i monumentala format på avlägsna platser är de nederländska verken mer tillgängliga, ofta socialt engagerade och med fokus på ekologiska teman snarare än industriella.

Paul de Kort representerar denna tradition väl. Hans verk griper tillbaka på hur det nederländska landskapet formats av både naturen och människan genom århundraden. I ”Mandercirkels” vid tyska gränsen har han använt två befintliga cirkelformationer från ett hundraårigt lantbruksexperiment och markerat deras skärningspunkt med en labyrint. I ”Wassende maan” (den växande månen) utanför Rotterdam låter han en geometrisk jordskulptur omväxlande framträda och försvinna med tidvattnets skiftningar.

Bland de mest visionära nederländska verken finns Louis Le Roys ”Ecokathedraal” utanför den frisiska staden Heerenveen. Från mitten av 1960-talet började Le Roy stapla tegelstenar, stenplattor och rivningsmaterial längs en kilometerlång gata i ruinliknande formationer som med tiden skulle övertas av naturen. Efter Le Roys död 2012 tar volontärer hand om anläggningen. Ännu mer fascinerande är det monument av avsiktligt förfall han skapade på sin egen tomt i byn Mildam, ett projekt som han fortsatte utvidga livet ut.

Förankrad i ekofilosofiska idéer om organisk stadsplanering och arkitektur tänkte sig Le Roy att hans ekokatedraler långsamt skulle integreras i naturens kretslopp, för att vid nästa millennieskifte stå ”färdiga” – helt uppslukade av biologiska processer. Att besöka detta enorma ruinområde är som att gå vilse i ett övergivet djungeltempel – en plats som låter ana perspektiv långt bortom vår civilisation. Den som lever år 3000 får se resultatet.

För den intresserade finns över femtio jordkonstverk dokumenterade av föreningen Land Art Nederland på deras digitala guide. ”Robert Smithson in Europa” visas på Museum Quadrat i Bottrop till den 19 april.