Kiefer Sutherland: “Turnélivet är som en jobbig campingsemester”

Kiefer Sutherlands musikaliska resa började redan som fyraåring när hans mor, skådespelerskan Shirley Douglas, insisterade på att han skulle lära sig spela fiol. Detta tidiga möte med musiken skulle visa sig vara avgörande, då det också ledde till hans första teaterroll i pjäsen ”Throne of straw” i Los Angeles.

”De behövde en pojke som kunde spela fiol. Så jag fick min första roll tack vare musiken och de två har på sätt och vis hängt samman sedan dess. Men allt började med min mammas besatthet av att jag skulle lära mig att spela fiol”, berättar Sutherland.

Med tiden tog skådespeleriet överhanden. I 20-årsåldern fick han sitt genombrott i ikoniska 80-talsfilmer som ”Stand by me” och ”The lost boys”. För den bredare publiken är han dock främst förknippad med rollen som den stressade agenten Jack Bauer i TV-serien ”24” – en spänningsserie som under nio säsonger fängslade tittare världen över.

Trots framgångarna inom skådespelaryrket har musiken alltid funnits med som en ständig följeslagare. Efter att ha bytt fiolen mot gitarr – och efter en överraskande period som rodeoryttare i slutet av 90-talet – hittade Sutherland fram till countryn. 2016 tog han steget fullt ut och släppte sitt första album, ”Down in a hole”.

”Som skådespelare spelar jag en karaktär som någon annan har skrivit. När jag framför mina låtar är det berättelser som jag upplevt eller observationer jag gjort. Så de är väldigt, väldigt personliga”, förklarar han skillnaden mellan sina två konstnärliga uttryck.

På frågan om han inte även inom country-genren spelar en roll, med tanke på genrens många arketyper, svarar Sutherland: ”Det är tre ackord och sanningen, eller hur? Jag har tagit countryn till mitt hjärta för att det är en genre som låter mig berätta historier. Men över tid har jag skrivit annat än ren countrymusik.”

Han drar en parallell till The Osmonds: ”Det finns ett gammalt tv-program med The Osmonds där någon frågar Donny Osmond hur läget är och han svarar att det ’är lite rock’n’roll’. Sedan får Marie Osmond samma fråga och hon säger att det ’är lite country’. Det är ungefär så jag känner. Jag är lite country och lite rock’n’roll och jag försöker skriva och leva i båda genrer.”

När DN:s kritiker Johanna Paulsson recenserade Sutherlands spelning i Stockholm 2017 skrev hon att han ”vaskar fram spritromantiken hos Merle Haggard och fängelsesympatierna hos Johnny Cash”. Sutherland själv nämner dock Van Morrison, Paul Simon och David Bowie som lika stora förebilder för sin musik.

Den 29 maj släpper Sutherland sitt fjärde album ”Grey”, som enligt honom själv känns som ett steg framåt i musikkarriären. ”Jag hoppas förstås att musiken berör och resonerar hos folk men det är upp till andra att tala om för mig om så är fallet”, säger han med ödmjukhet.

På frågan om hur han lyckas kombinera en framgångsrik skådespelarkarriär med sin musikverksamhet svarar Sutherland att han ”inte har så mycket tid att ligga på stranden”.

”Sanningen är att jag befinner mig i en ålder då jag egentligen inte behöver göra någonting, men om jag inte hade möjlighet att göra film, spela teater och framträda med min musik skulle jag bli alldeles förtvivlad. Så jag är väldigt tacksam över att jag fortfarande har möjligheten att göra allt det.”

När vi talar med Sutherland befinner han sig i en liten by i norra England, där bandet repar inför den kommande turnén. Hans karakteristiskt raspiga stämma hörs knappt över en skakig telefonlinje. Om bara några dagar ska de ge sig ut på vägarna.

På frågan om turnélivet lever upp till rock’n’roll-myten svarar han med ett skratt: ”Absolut inte! Jag har gjort det här länge nu och livet längs vägarna suger. Det är som att vara tonåring och ute på en jobbig campingsemester – allt du vill är att kunna ta en dusch och tvätta kläderna. Men tillsammans med mina vänner i bandet blir det ändå en väldigt speciell upplevelse.”

Sutherland ser nu fram emot att möta publiken under den kommande turnén, som även inkluderar Sverige med spelningar i Malmö, Göteborg och Stockholm. Ett av de svenska turnéstoppen känns extra speciellt för honom.

”Jag spelade in ’Melancholia’ med Lars von Trier i Göteborg och ser verkligen fram emot att komma tillbaka dit”, avslutar han.