Teaterns utveckling väcker debatt om dramatikens roll

Jonas Gardell har uttryckt oro över vad han ser som en trend inom teatern – uppsättningar utan pjäser. I ett debattinlägg i Expressen reagerar han på nyheten om att Alingsåschatten ska bli teater, till synes utan namngiven dramatiker bakom verket. ”Om ’Das Kapital’ kan bli teater, om Lars Tunbjörks fotografier, Peter LeMarcs sånger, porrfilmen ’Fäbodjäntan’ och en bok om sociologi kan bli teater – så varför inte?” skriver han med tydlig frustration.

Dock verkar Gardells uppfattning om pjäslösa scener inte helt överensstämma med verkligheten. För många medier står det klart att Nanna Olasdotter Hallberg har skrivit pjäsen ”Alingsåschatten”. Dessutom visar en granskning av vårens repertoar på landets scener knappast någon brist på dramatik.

Utöver dramatiseringar av romaner som ”Jävla karlar”, ”Köpenhamnstrilogin” och ”1984” erbjuds publiken klassiska verk som ”Yerma”, ”Måsen”, ”Fröken Julie” och ”Personkrets 3:1”. Därtill kommer en rad nyskrivna pjäser, däribland ”Drömmen om Elen”, ”Pappa är död”, ”Göteborgskravallerna”, ”Mors dag”, ”Män som väver” och ”Rage”.

I tidskriften Ord & Bild skriver Hedda Krausz Sjögren, vd för Colombine teaterförlag, om vad hon kallar ”dramatikens undantagstillstånd”. Hon menar att textläsning och dramaturgisk fördjupning har ersatts av ”idéarbete och konceptualisering” där regissören blivit den drivande kraften. ”Texten blir något man utgår ifrån, snarare än något man fördjupar sig i”, argumenterar hon.

Diskussionen om dramatikens ställning inom teatern är inte ny. Redan 1999 hävdade teaterteoretikern Hans-Thies Lehmann i sitt inflytelserika verk ”Postdramatisches Theater” att teatern och dramatiken alltid befunnit sig i en ansträngd relation. I den postdramatiska teatern, menar Lehmann, är den iscensatta texten bara ett element bland många andra.

Ett avgörande kännetecken för denna form är en icke-hierarkisk relation mellan olika sceniska uttryck, kombinerat med avpsykologisering och en syn på teatern som konkret snarare än gestaltande. Men betyder Gardells beskrivning av ett ”pjäslöst” tillstånd att det postdramatiska paradigmet, som föddes på 1960-talet, äntligen har segrat över texten? Eller handlar det helt enkelt om att teatrarna ser en möjlighet att spara pengar genom att inte anlita pjäsförfattare?

Inom tysk teaterteori talas ibland om en ”narrativisering” av dramatiken hos författare som Roland Schimmelpfennig, som låter skådespelarna anta dubbla subjekt i pjäser där texten framträder i flera lager. Ett annat spår är den språkfilosofiska eller språkmaterialistiska tendens som syns hos dramatiker som Christina Ouzounidis och Elfriede Jelinek, där orden ofta framställs som ett verktyg för manipulation och maktutövning.

Det är anmärkningsvärt att Gardell framställer dramatiken som en bakåtsträvande kraft. Han vill kunna berätta för sina vänner ”vad som hände” när han varit på teater, inte som efter Ada Bergers föreställning ”Orosdanser”, där han minns att han skrattade men inte vad den handlade om. Gardell efterlyser dramaturgi med ”utveckling, fördjupning och vändpunkter”.

Men redan för närmare 200 år sedan identifierade litteraturvetaren Peter Szondi i sin studie av dramats teori hur dramatiken drabbades av en allvarlig kris i mitten av 1800-talet. Detta eftersom den traditionella formen – det ”absoluta” dramats slutna rum – inte fullt ut kunde fånga upplevelsen av att leva i en modern värld. Szondi menar att verk av Ibsen, Strindberg och Tjechov kan läsas som försök att rädda det klassiska dramat, vilket så småningom skulle leda fram till Brecht och den episka teatern.

Dramatikern Jens Ohlin, aktuell med en ny version av Molières ”Misantropen”, kommenterar ironiskt på sociala medier: ”I Gardells anda vill jag slå ett slag för att all musik bör låta som ’Rosanna’ av Toto. Hur ska annars nya generationer kunna göra låtar som låter som ’Rosanna’ av Toto?”

Medan starka berättelser, klassiska vändpunkter och psykologisk realism idag har hittat ett tryggt hem hos strömningstjänsterna, kan scenkonsten med sin unika och ögonblickliga närvaro möjligen erbjuda något annat – gärna nyskrivet.