Kristofer Ahlström: Det finns något uppfriskande med fotbollsmännens känslokollaps

I George Orwells essä ”The sporting spirit” från 1945 skrev han: ”Fotboll är ett spel där alla far illa, och där varje nation har sin egen spelstil som framstår som orättvis för utlänningar.” När texten publicerades var den en svidande kritik av idrotten som en vapenlös version av krig, en grogrund för okontrollerad nationalism och våldsamma känslor.

Under lång tid kunde man argumentera för att Orwells citat förlorat sin relevans. Den moderna fotbollsvärlden har länge präglats av stjärnor som mer liknar försiktiga diplomater än passionerade krigare. Standardfrasen ”vi tar en match i taget” har blivit sportens motsvarighet till politikerns undvikande ”jag får återkomma när jag satt mig in i frågan”.

Men nu verkar något ha förändrats i den svenska fotbollsdebatten. Inför herrlandslagets avgörande VM-kvalmatch mot Schweiz på fredag har tonläget i media skruvats upp till nivåer som mer påminner om ett medeltida korståg än sportrapportering.

Ett tydligt exempel är kontroversen kring målvakten Robin Olsens avhopp från landslaget. Förbundskaptenen Jon Dahl Tomasson gick hårt ut och beskrev Olsens beslut som ett ”svek mot kamraterna” – en anmärkningsvärt stark ordval från en förbundskapten. Dagens Nyheters Johan Esk trappade upp retoriken ytterligare genom att kalla Olsen för ”en kränkt gråtbebis”.

Detta är bara den senaste i en rad händelser som visar på ett förändrat emotionellt klimat i svensk fotboll. Många har säkert Erik Nivas känsloutbrott i TV-studion efter förlusten mot Kosovo i färskt minne. Hans reaktion var så intensiv att Dagens Nyheters medieprofil Johan Croneman – själv inte främmande för starka ordval – jämförde utbrottet med ”en typ av fanatism som i dag sprider sig på alla plan av samhället”.

Även konflikten mellan experten Bojan Djordjic och tidigare förbundskaptenen Janne Andersson fick nationalistiska undertoner när de två debatterade vem som egentligen representerar svensk fotboll. Frågan om identitet, nationalitet och tillhörighet blev plötsligt brännande i vad som till ytan var en sportdiskussion.

I de flesta andra professionella sammanhang skulle sådana känslomässiga utbrott hanteras av kommunikationsexperter eller krishanterare. Men det finns samtidigt något befriande i den direkthet och ärlighet som dessa känsloladdade ögonblick representerar – en sällsynt glimt av äkta mänsklig reaktion i en mediavärld som annars präglas av inövade fraser och försiktiga uttalanden.

Om Orwell hade rätt i att fotboll är ett krig utan kulor, så har dagens svenska fotbollsdebatt transformerats till något annat – kanske bäst beskrivet som terapi utan terapeuter. Debatten kring svek, lojalitet och nationalism som nu blossat upp fungerar som ett kollektivt primalskrik, ett utlopp för känslor som annars sällan får komma till uttryck i det offentliga samtalet.

Det finns något paradoxalt i detta. Även om landslaget skulle förlora mot Schweiz på fredag, finns det en annan sorts vinst i den känslomässiga katharsis som fotbollen erbjuder ett folk som kanske behöver detta ventilerade utlopp mer än vi vill erkänna.

I en tid när mycket av den offentliga debatten präglas av förutsägbara positioner och noggrant formulerade uttalanden, representerar fotbollens råa känsloutbrott något annat – en ventil för kollektiva känslor som annars skulle förbli outtalade. Kanske är det just därför fotbollen fortsätter att fascinera, långt bortom de nittio minuterna på planen.

Så när svenska spelare och supportrar samlas inför matchen mot Schweiz, handlar det om mer än bara en plats i VM. Det handlar om en kollektiv upplevelse av känslor – stolthet, frustration, hopp och förtvivlan – som tillåts flöda fritt inom fotbollens ramar, på ett sätt som sällan är möjligt i andra delar av samhället.