WU LYF är ett lysande rockband, nu som då. Det är svårt att förstå hur frontmannen går från ett mjukt mellansnack till en brinnande sång, men han gör det bra. Det skriver Dagens Nyheters recensent Mattias Dahlström i ett omdöme som fångar den där spänningen som alltid funnits i det gåtfulla kollektivet.
Bakgrunden till den nuvarande uppståndelsen tar sin början i Los Angeles i slutet av 00-talet. Wu Lyf – en förkortning för World United Lyrical Front – bildades av en grupp vänner som ville göra något större än det vanliga lokala rocksammanhanget. Med debutalbumet ”Go Tell Fire to the Mountain” 2011 etablerade de sig som ett av de mest omtalade namnen på den internationella indiescenen. Skivan spelades in i oväntade miljöer och lät som inget annat: en flodvåg av körsång, distade gitarrer och orgeltoner, med en frontman vars röst lika gärna kunde komma från en industrilokal som från en kyrka.
Det som gjorde Wu Lyf så svårgripbara var den medvetna frånvaron av traditionell marknadsföring. Bandet gav få intervjuer och lät bilderna vara suddiga. Inte för att bygga en myt, utan för att musiken skulle stå i centrum. I en tid när varje steg mäts i streams och sociala medier framstod de som en kvarleva från en äldre rocktradition – eller som en påminnelse om vad som försvinner när allt görs för synlighetens skull.
Deras konserter var legendariska redan innan de slutade framträda. Ellery Roberts, frontmannen, har en scennärvaro som sällan lämnar någon oberörd. I ena stunden står han där med sina stillsamma mellansnack, nästan blygt, för att i nästa ögonblick förvandlas till en eldslåga. Det är just förvandlingen som är svårt att förklara. Den sker på ett ögonblick, utan förvarning, och den lyfter konserten till något som liknar en gemensam ritual. DN:s Mattias Dahlström skriver att det är svårt att förstå hur han gör det, men att han gör det bra. Det är ett av de tydligaste uttrycken för bandets omedelbara kraft.
Efter debuten följde en period av tystnad. Wu Lyf verkade försvinna lika snabbt som de dök upp. Rykten om upplösning och sidoprojekt svävade runt under flera år, och många tog för givet att bandet var ett minne blott. Men det har visat sig vara förhastat. Gruppen har återvänt till scenen, och de gör i dag det som en gång gjorde dem unika: de förvandlar en konsertlokal till en plats för något större. ”Nu som då” är Dahlströms sammanfattning. Omdömet håller.
För den bredare musikindustrin är Wu Lyf ett intressant motexempel. I en bransch där artister ofta pressas att ständigt publicera, visa upp sina liv och anpassa sig till korta uppmärksamhetsspann är deras väg ett annorlunda alternativ. De har aldrig försökt vara något annat än ett rockband. Det kan låta självklart, men det är sällsynt i praktiken.
Det är också därför en recension av det här slaget blir mer än en kvällsunderhållning. Den påminner om att livescenen fortfarande fungerar som musikens hem. Spelningar som Wu Lyfs skapar ett ljud och ett rum som inte kan fångas i en studio. Kanske är det just i övergången från mjukt prat till brinnande sång som bandet visar vad de allra bästa rockbanden vet: att den största öppenheten finns i det oförutsägbara.
Nu återstår det att se om vågen håller i sig. Wu Lyf har aldrig varit ett band som gör det väntade. Men om kvällarna fortsätter att låta som den Mattias Dahlström bevittnat har publiken allt att vinna.
