Debatt om jämförelser mellan Förintelsen och andra folkmord väcker starka känslor

I juli uppmärksammades en kontroversiell installation vid en Palestinademonstration i Umeå. Två dockor i lägerdräkter med gul stjärna hängdes upp, framför dem stod en person med palestinasjal och en barndocka, allt under en banderoll med texten ”Ett folkmord är ett folkmord är ett folkmord”. Installationen polisanmäldes för hets mot folkgrupp, men inget åtal väcktes.

Reaktionerna på installationen visade hur betraktare såg helt olika saker i samma bild. Vissa uppfattade de hängda dockorna som en anspelning på våld mot judar, medan andra såg en tydlig jämförelse mellan Förintelsen och Israels militära aktioner i Gaza. Det mest provocerande verkade vara själva jämförelsen – kan Förintelsen verkligen jämföras med andra folkmord, eller riskerar sådana jämförelser att förminska och trivialisera den?

Förintelseforskaren Michael Rothberg har ägnat mycket av sin forskning åt just denna fråga. I böcker och essäer har han analyserat vad vi kan lära av folkmordens historia och vilka fallgropar som måste undvikas när vi gör historiska jämförelser. Rothberg kritiserar särskilt det han kallar ”nollsummespelet” – föreställningen att uppmärksammandet av ett folkmord skulle ske på bekostnad av ett annat.

I sin bok ”Multidirectional memory” (2009) tar Rothberg upp kritiken från vissa som menar att Förintelsen blivit ”det radikalt onda” i vår samtidshistoria på bekostnad av exempelvis minnet av slaveriet. Han avvisar denna tanke och menar istället att uppmärksammandet av Förintelsen går hand i hand med att andra folkmord och övergrepp lyfts fram ur glömskan. Rothberg menar att detta skapar en växande kunskap och medvetenhet som ställer moraliska krav på handling.

Den polskjudiske juristen Raphael Lemkin, som myntade begreppet ”genocide” (folkmord) efter andra världskriget, hade börjat utveckla detta juridiska begrepp redan före kriget, med utgångspunkt i folkmordet på armenierna 1915–1917. Efter att ha förlorat hela sin släkt i Förintelsen fortsatte han sitt arbete.

Ett belysande exempel som Rothberg återkommer till är den afroamerikanske sociologen W.E.B. DuBois essä om sitt besök i ruinerna av Warszawaghettot 1949. DuBois, som tidigare hade kritiserat att folkmord på svarta ställts i skuggan av diskussionen om antisemitism, fick ett nytt perspektiv efter besöket. Han började istället se paralleller och likheter mellan olika gruppers lidande.

Rothbergs centrala idé, som han kallar ”multidirectional memory”, handlar om att man antingen tänker med eller mot andras lidande. Medan nollsummespelet osynliggör en erfarenhet för att framhäva en annan, menar Rothberg att olika historiska erfarenheter kan belysa och ge djupare förståelse för varandra.

Filosofer som Hannah Arendt och Frantz Fanon har från olika utgångspunkter försökt hitta sätt att tala om både Förintelsen och kolonialismen, antisemitismen och slaveriet, samtidigt. I ”Totalitarismens ursprung” (1951) väger Arendt in kolonialismens och imperialismens effekter för att förstå Hitler, Stalin och judehatet, medan Fanon året därpå analyserar likheter och skillnader mellan rasism mot svarta och judar i ”Svart hud, vita masker”.

Historiker som Yehuda Bauer och Zygmunt Bauman har argumenterat för att Förintelsen, genom sin industriella effektivitet, har unika aspekter. Rothberg noterar dock att diskussionen om Förintelsen som moralisk avgrund växte fram parallellt med en ökad medvetenhet om koloniala övergrepp. Detta skedde särskilt i samband med Eichmann-rättegången 1961, samtidigt som protesterna mot Frankrikes övergrepp i Algeriet intensifierades.

I dag hotas minneskulturen kring Förintelsen från flera håll. Den israeliska regeringen försöker kontrollera vilka Förintelseforskare som får yttra sig, samtidigt som påverkansoperationer på sociala medier framställer hela minneskulturen som israelisk propaganda.

Historikern Tony Judt har framhållit att en etablerad minneskultur kring Förintelsen varit central i det demokratiska Europas uppgörelse med sin historia. Nu utmanas denna kultur från olika håll, samtidigt som de sista överlevande från Förintelsen lämnar oss.

Rothberg förespråkar en ”jämförandets etik” där kunskapen om olika folkmord inte osynliggör utan hjälper oss förstå vikten av moralisk handling. Under de senaste decennierna har ”världssamfundet” misslyckats med att stoppa pågående folkmord i Srebrenica, Rwanda och Darfur.

FN:s Folkmordskonvention och Deklarationen om mänskliga rättigheter från 1948 tillkom som en direkt reaktion på Förintelsens fasor. Dessa dokument utgör fortfarande en moralisk uppmaning till mänskligheten, trots att vissa debattörer hävdar att de är överspelade.

I ett skakande reportage från inbördeskriget i Sudan skriver Anne Applebaum: ”När gamla regler och normer vittrar bort ersätts de inte av någon ny struktur. De ersätts av ingenting alls.” Detta understryker vikten av internationella regelverk som skydd mot en värld utan moraliska gränser.