En ny debatt har väckts om den svenska kulturkritikens tillstånd. Jesper Strömbäck Eklund, teaterkritiker, har i en text på Expressens kultursida formulerat en invändning som fått genomslag. Han har lyssnat på ett radiosamtal med fem kulturchefer och konstaterar att samtalet präglades av värme snarare än skarpa meningsmotsättningar. Konfliktlinjerna lyste med sin frånvaro. Enligt Strömbäck Eklund kunde han inte skönja en enda idé.
I texten beskriver han situationen som ett allvarligt symtom på en sjukdom i svensk kulturoffentlighet. Motsättningar saknas på ideologisk, estetisk och litterär nivå. I stället har krönikören tagit över kritikerns roll som tongivande röst på landets kultursidor. Victor Malm, kulturchef på Expressen och en av deltagarna i radiosamtalet, instämmer i en separat text. Han skriver att politiken sedan en tid tillbaka sätter den offentliga dagordningen och tillhandahåller konfliktlinjerna, också för kulturen.
Kultursidorna har under lång tid varit en central institution i svensk offentlighet. Under efterkrigstiden och fram till 1980-talet fungerade de som en arena där litteratur, teater och politik möttes, och enskilda kritiker kunde få stort inflytande. Dagens Nyheter och Expressen har båda byggt sina profiler kring starka kultursidor. Men mediehusen har blivit allt mer varumärkesmedvetna, och utrymmet för långa, personligt präglade essäer har minskat till förmån för snabbare och mer förutsägbara format.
För den som minns tidigare epoker framstår skiftet som tydligt. Olof Lagercrantz, Karl Vennberg, Göran O Eriksson och Bo Strömstedt var publicister och kritiker med egna röster. De kunde utmana varandra och sina läsare. Under slutet av 1970-talet underminerade Kris-gruppen invanda tolkningsmodeller, och poststrukturalismen med Jacques Derrida ifrågasatte tanken på stabila system. Den sortens intellektuella brytningar lyser i dag med sin frånvaro, enligt Strömbäck Eklund.
Han understryker att problemet inte är brist på kunniga och välformulerade kritiker. Tvärtom finns de till övermått. Kärnan är det han kallar kletig konsensus. Den höga genomsnittsnivån på kultursidorna kan enligt honom vara ett tecken på en professionalisering som slipar av skillnaden mellan en levande röst och en kopia. Kritiken har blivit en del av ett system snarare än ett sätt att tänka högt.
För att illustrera vad han menar pekar han på två kritiker från sitt eget område: Per Erik Wahlund, född 1923, och Bengt Jahnsson, född 1928. Wahlund var den klassiskt bildade traditionalisten som alltid utgick från texten som facit. Han beskrev både pjäsen och skådespelarens arbete med rollen, som om det fanns ett korrekt sätt att gestalta den. Jahnsson kom däremot till premiären som ett nyfiket barn. Han lät sig överraskas och tänkte under skrivandet. Det kunde bli fel, men ofta mitt i prick, och texten handlade lika mycket om Jahnsson själv som om Shakespeare eller Strindberg. Båda kritikerna lyssnade man på, eftersom båda talade med egen röst.
För Strömbäck Eklund är det inte en fråga om att återupprätta en specifik kritikertyp. Poängen är att det måste finnas en skillnad mellan en röst som tar risker och en röst som bara repeterar vad institutionerna redan tycker. Utan den skillnaden förlorar kultursidorna sin funktion som offentligt samtalsrum.
Parallellen till samtidens AI-debatt är tydlig i texten. Strömbäck Eklund hänvisar till Myra Åhbeck Öhrman, som i Dagens Nyheter skriver om AI och kärlek. Hon konstaterar att en chattbot kan spegla människans längtan med nästan övernaturlig precision, men att den inte kan säga nej och mena det. En sådan förmåga kräver en subjektivitet som inte går att imitera. På samma sätt, menar Strömbäck Eklund, kan teorier vara bra på att sätta igång något, men de är aldrig lösningen.
Han avslutar med en påminnelse om Göran O Eriksson, som för sextio år sedan skrev att hans kritik var övervägande självkritik. Det handlade inte om självupptagenhet, utan om en subjektivitet som förväntar sig samma intresse hos läsaren. Varje dialog kräver minst två jag. Strömbäck Eklund befarar att det kan vara för sent.
