Marianne Lindberg De Geer: ”Ursula von der Leyen är min hjältinna”

Konstnären och författaren Marianne Lindberg De Geer, född 1946 i Stockholm, har under flera decennier präglat svensk konstscen med sitt verk och sitt engagemang. I en utförlig intervju där hon besvarar de klassiska Proustfrågorna ger hon en djupdykning i sitt inre landskap, sina värderingar och sin livssyn.

När frågan om fullständig lycka ställs blir svaret både enkelt och värdefullt. För Lindberg De Geer handlar det om de mest vardagliga men samtidigt mest meningsfulla stunderna: att sitta framför tv:n med en kopp te, hand i hand med maken Carl Johan De Geer, och dela upplevelsen av en spännande serie med många avsnitt att se fram emot. Hennes största skräck är just att dessa stunder ska upphöra.

Trots sin framgångsrika karriär och långa liv brottas hon med det hon beskriver som ett ”malande tungsinne” varje morgon, i kontrast till maken som vaknar med ett glädjeskutt. Detta melankoliska drag, som i bästa fall går över efter en rejäl frukost, står i stark kontrast till hennes livsmod och drivkraft.

När det gäller relationer mellan människor visar Lindberg De Geer på en djup förståelse för samspel och dynamik. Hon menar att möten mellan individer öppnar ett samspel från båda håll. De få gånger hon har haft svårigheter att ta sig ur relationer är när hon har mött uttalade psykopater, vilket har hänt i arbetssammanhang två gånger under hennes liv.

I frågan om vem hon hatar mest tar hon Donald Trump som exempel, men lägger mer ansvar på de människor som ser till att han fritt kan utöva sin odemokratiska makt än på presidenten själv. Hon citerar Martin Luther King: ”Det är inte de onda människornas ondska som är problemet, utan de goda människornas tystnad.”

När det kommer till hennes mest värdefulla ägodel är svaret tydligt: hennes konst. Som konstnär debuterade hon vid 40 års ålder och har sedan dess skapat ett stort antal framgångsrika verk och utställningar. Hon har också haft rollen som konst- och designchef på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Bland hennes favoritförfattare och poeter återfinns namn som Thomas Bernhard, Jeanette Winterson, Lars Norén och Moa Martinson. Hon föredrar krass poesi och nämner särskilt Bob Dylan, Sonja Åkesson, Nils Ferlin, Yahya Hassan och återigen Lars Norén. Ett citat från Norén fungerar som hennes motto: ”Viktigt, livsviktigt, att skapa fiender, att göra sig arvlös, trolös, hemlös, för att i ensamhet kunna upprätta och behålla sitt eget universum.”

Som verklighetens hjältar nämner hon Ursula von der Leyen och Raoul Wallenbergs sekreterare Gabriella Kassius. Hon beundrar motståndsrörelser genom historien, som den tyska, franska, norska och danska under andra världskriget, samt de som nu kämpar för att rädda planeten och de som kämpar för att rädda liv i Ukraina och Gaza.

Lindberg De Geer blev författare 2017 med romanen ”På drift”, första delen i trilogin om Mona. Sedan 2020 har hon skrivit på en dagbokssvit som ges ut av Kaunitz-Olsson, och i augusti kommer den sjunde delen, ”Under. Genom. Mot.” Hon erkänner själv att hon använder ordet ”jag” för ofta, något som är lätt hänt när man skriver dagböcker.

Hennes bostadssituation är ett annat tecken på hennes pragmatiska inställning. Hon bor i en hyresrätt vid Slussen i Stockholm, utan skulder, och är fullt nöjd med detta arrangemang. När frågan om hennes största bedrift ställs svarar hon att det är att hon vågat stora förändringar, fast hon varit så rädd.

Om hon skulle få födas på nytt skulle hon vilja ingå i den franske teatermannen och dramatikern Molières resande teatersällskap L’illustre Théâtre. Hon jämför det med sin egen erfarenhet från 1977 när hon i sex månader turnerade med det så kallade Tältet och musikteaterpjäsen ”Vi äro tusenden”. Tillsammans med andra arbetade hon med scenkläder, var påklädare vid snabba byten, sydde nytt under turnén och sminkade. Hon kan inte tänka sig en mer tillfredsställande tillvaro än att vara tillsammans, ständigt i rörelse och ständigt skapande.

Hennes tid som ung arbetade hon länge som mentalskötare innan hon blev involverad i teatern, bland annat som kostymör och scenograf. Denna breda erfarenhet från olika områden har format hennes konstnärliga uttryck och hennes syn på livet.

När frågan om hur hon skulle vilja dö ställs ger hon ett poetiskt svar: i en säng på en sjukhusbalkong, för att få bli ett med vinden. Det är ett svar som speglar hennes förmåga att hitta skönhet och mening även i livets mest grundläggande och existentiella frågor.

Genom intervjun framträder bilden av en konstnär och författare som inte ångrar något – ”Je ne regrette rien” som hon uttrycker det – men som samtidigt lever med en medvetenhet om livets förgänglighet och värdet av de små, gemensamma stunderna. När hon svarar på frågan om när hon var som lyckligast är svaret enkelt och djupt: i går, när maken kom hem från sjukhuset.