Den svenska sommarens alla bär väcker starka känslor hos många, men det finns en särskild kategori människor vars relation till bären går långt bortom vanlig uppskattelse. För dem räcker inte ordet bärälskare – de är något helt annat, något mer intensivt.

Begreppet ”bäroman” har sporadiskt använts genom åren, kanske framför allt av norrlänningar som vuxit upp med bärplockning som en naturlig del av livet. Men nu argumenterar en skribent för att ordet förtjänar ett officiellt erkännande och en plats i svenska språket. En bäroman är nämligen betydligt mer manisk än en vanlig bärälskare, och beteendet har sina alldeles egna särpräglade drag.

En äkta bäroman rensar bara ogräs i trädgården när det finns några enstaka smultron längst ner bland plantorna. Prioriteringarna är kristallklara – bären kommer först. När de första svenska jordgubbarna dyker upp i butikerna blir bäromanen lycklig och köper direkt, oavsett pris. Samtidigt uppstår en inre konflikt när jordgubbarna inte är ekologiskt odlade.

Detta leder till ett fenomen som kan utgöra en faktisk trafikfara. När en skylt om de ovanligt sällsynta ekologiska jordgubbarna syns längs vägkanten kan bäromanen ha svårt att motstå frestelsen att svänga in, vilket inte alltid sker med erforderlig framförhållning.

När sommaren fortskrider intensifieras bärobessin ytterligare. Vid denna tid på året börjar de första Facebook-inläggen om hjortronblomningen dyka upp i sociala medier. För en bäroman finns ingen gräns för hur många Facebook-grupper om bär man kan vara medlem i. Informationsflödet om var bären finns och hur de utvecklas är livsviktigt.

I väntan på att ”skogens guld” ska mogna börjar blåbären bli klara i skogarna. För bäromanen är mygg och andra insekter nästan bara ett trevligt sällskap under plockningen – ingenting kan stoppa jakten på bär. Obehaget med insektsbett väger lätt mot glädjen av fulla bärhinkar.

Samtidigt pågår dramatiken i den egna trädgården. Körsbären mognar, men naturligtvis sitter de finaste frukterna på fyra meters höjd. Bäromanen får då den briljanta idén att beskära träden just när bären mognat, vilket löser två problem samtidigt. Att 90 procent av skörden ändå blir fågelmat eller regnar ner och bombarderar uteplatsen är något bäromanen har överseende med.

Hjortronen väcker särskilt starka känslor. Bäromanen gillar att se bilder av fyllda hjortronhinkar från andras hemliga myrar, men svär och gormar om någon hinner före till den egna, hemlighållna myrmarkerna. Territorialkänslan är stark när det gäller de bästa plockplatserna.

Bäromanen styckfryser gärna hjortron med omsorg, bara för att senare upptäcka att burken från förra året fortfarande står orörd i frysen. Men det spelar mindre roll – själva plockningen och konserveringen är lika viktig som konsumtionen.

Det finns dock bär som för vissa bäromaner rangordnas ännu högre än hjortronen. Förutom det alltmer sällsynt vilt växande åkerbäret är vildhallon den absoluta höjdpunkten. För den riktiga bäromanen kan gamla vildhallosnår i familjens ägo vara lika heliga som Champagnedistriktets vinrankor för en vinentusiast.

Vildhallon har beskrivits som en smak av ”sommar” i populärkulturen, bland annat i tv-serien ”Jag for ner till bror”. Bäret har en särskild intensitet och smak som överträffar de odlade varianterna.

I vildhallosnåren spelar det ingen roll att minst två av tre bär är maskätna. För bäromanen är upplevelsen av att plocka och äta färska vildhallon värd alla besvär och kompromisser. Det är själva essensen av svensk sommar.

Frågan är nu om de officiella språkvårdande instanserna, som Språkrådet och Språktidningen som ansvarar för nyordslistan, kommer att uppmärksamma detta fenomen. Kanske är det dags att ”bäroman” får sitt välförtjänta erkännande som ett ord som fångar en särskild svensk sommarupplevelse och ett unikt beteendemönster.

Medan debatten om ordets status pågår fortsätter landets bäromaner sina expeditioner ut i naturen, drivna av en passion som är svår att förklara för utomstående men kristallklar för dem själva.