Mauro Scocco om nya skivan: ”Nästan allt jag drömt om har hänt”

Sex år har gått sedan Mauro Scocco senast gav ut ett soloalbum. Då hette skivan ”Den stora glömskan”. Sedan dess har han fyllt 64, dottern har flyttat hemifrån och livet har blivit lugnare. Under de fyra decennier som gått sedan debuten har han hunnit vara både soloartist, låtskrivare och skivbolagsägare. Nu är han aktuell med nya albumet ”Livets rytm”.

I titelspåret sjunger han: ”Jag lever i exil här / ingen guldring på mitt finger / jag svarar inte längre / om telefonen ringer.” Det är en bild av en tillvaro som kan tyckas både ensam och isolerad. Själv beskriver han sin sociala rytm som betydligt lugnare än förr.

– När jag var 30 hade jag 30 kontakter i min telefonbok som jag ringde varje vecka. Nu är det kanske tre, säger han.

Den som debuterade som artist redan som artonåring har mer än 600 registrerade låtar bakom sig. Ändå är ämnena oförändrade: ensamhet, längtan, kärlek och de stora existentiella frågorna. Skillnaden ligger i vad livet har hunnit lära honom.

– Ämnena är desamma. Same old shit: ensamhet, längtan, kärlek. Det är egentligen bara erfarenheten som är annorlunda.

Den nya skivan är på flera sätt tillbakablickande. I låten ”Skånegatan” skildras flytten från uppväxten på Östermalm till Södermalm, där rocklivet tog vid med efterfester hos bland andra Ulf Lundell. Scocco konstaterar att han fått nästan allt han drömt om: en karriär inom musiken, barn och ett eget skivbolag som han drev i 17 år. Frågan är vad man ska drömma om när de flesta boxarna är tickade.

Varför det blev ett nytt soloalbum nu? Inte för pengarna. För några år sedan sålde Scocco sin andel i musikföretaget Kobalt music och gjorde ett rejält miljonklipp. Inte heller handlar det om en förväntan att världen suttit och väntat på nya låtar. I stället handlar det om kvalitet. Några låtar upplevde han som så starka att de bara måste ut. Från början var tanken en EP med högst fyra spår, men materialet växte sig allt större.

Sist in kom ”Trubbel”. Låten skrevs ursprungligen av Olle Adolphson och har genom åren tolkats av namn som Monica Zetterlund, Sven-Bertil Taube, Håkan Hellström och Freddie Wadling. Scocco fick uppdraget att göra en egen version till SVT-serien ”Svärtan”. När han bestämde sig för att inkludera den i albumet hade vinylpressningen redan börjat.

– De hade redan börjat pressa vinyler, så jag fick säga: ni får krossa de där, vi har en ny låt på skivan. Stoppa pressarna, säger han.

Vinylen var aldrig ett val – det var en självklarhet. Ett album ska ha en A- och en B-sida, bilder på bandet och låttexter att följa. Inspelningen gjordes i Atlantisstudion. Men även en vinylfantast har sina invändningar. Scocco berättar att en liveplatta med Ryan Adams som han lyssnat mycket på har spelats sönder – och att den inte längre går att få tag på.

Albumsformen är viktig i en tid där strömningstjänsterna har gjort musiken allt mer fragmenterad. Scocco ser en risk att enskilda låtar reduceras till bakgrundsljud när de stoppas in i spellistor. ”Nu har det blivit så att man säger: vi ska grilla ikväll och kör skön grillmusik”, säger han och konstaterar att musiken riskerar att bli en bakgrundstapet.

För honom är ett album som kapitel i en bok – helheten blir större än delarna. Därför kom exempelvis ”Jag kan höra musiken” in i slutskedet, för att tillföra upptempo och lätthet i en annars ganska allvarlig helhet.

Scoccos egen favorit är ”Du behöver inte springa längre”. Låten handlar om hans mamma, som gick bort innan han kunde skriva den han länge burit på. Han beskriver henne som en kvinna som hela livet sprang och släckte bränder – för familjen och för andra. Det är också en skildring av den generation kvinnor som på 1950- och 1960-talen förväntades klara heltidsjobb, hushåll och middag på kvällen, utan att någon ifrågasatte det.

När blicken riktas framåt är Scocco tydlig: något mer soloalbum lär det inte bli. Han lockas mer av samarbeten och grupparbete. En person han nämner är Markus Krunegård, även om han skämtsamt konstaterar att Krunegård redan hunnit starta en rad sidoprojekt.

Med ”Livets rytm” bekräftar Scocco att han fortfarande har något att säga som artist. Skivan är varken en nostalgitripp eller ett försök att anpassa sig till strömningsindustrins villkor – utan ett album som kom till därför att låtarna ansågs för bra för att stanna i byrålådan.