Kristofer Ahlström: Varför är män så stolta över att bo som svin?

Det är en vanlig syn i många svenska hem: en madrass direkt på golvet, en tv på väggen och kanske en stol om det kommer gäster. Enligt DN:s kulturskribent Kristofer Ahlström är detta inte bara ett uttryck för dålig smak, utan något betydligt mer underliggande. Bakom den spartanska ungkarlsestetiken döljer sig en trend som kan säga mycket om samtidens syn på bostaden, konsumtion och manlighet.

Ahlström konstaterar i en uppmärksammad kolumn att förbluffande många män tycks betrakta en sådan minimal inredning som ett fullvärdigt hem. Det handlar inte om resurssvaghet eller tillfälliga lösningar, utan om ett aktivt val som utmanar traditionella föreställningar om vad ett hem ska vara. Den nakna väggen, avsaknaden av tavlor och det avskalade intrycket signalerar något annat än likgiltighet – kanske en medveten vägran att delta i en heminredningskultur som uppfattas som ytlig eller kravfylld.

Detta kan ses i ljuset av en bredare trend mot minimalism och funktionalitet som vuxit sig stark under senare år. Allt fler unga vuxna i storstäder som Stockholm, Göteborg och Malmö väljer att bo i mindre lägenheter och prioriterar flexibilitet framför permanenta lösningar. I en tid av osäkra hyreskontrakt och ett hett bostadsmarknadsläge blir det naturligt att inte investera i tunga möbler eller dyr inredning. En madrass på golvet är lätt att flytta, och en väggmonterad tv tar ingen golvyta.

Men fenomenet har också en kulturell dimension. Inom designvärlden talas det om en ny typ av ”anti-inredning” där det opolerade och råa får ta plats. Detta syns inte minst i sociala medier där konton med bilder på tomma, nästan karga rum samlar hundratusentals följare. Estetiken påminner om den brutalism som länge varit populär inom arkitekturen, men som nu letat sig in i vardagsrummet. För många män handlar det om att markera ett avstånd från en heminredningsdiskurs som ofta förknippas med kvinnlighet, perfektionism och konsumtion.

Att det just är män som står för detta val är ingen slump. Bostadsforskare har länge pekat på att män i högre utsträckning betraktar bostaden som en funktionell plats, medan kvinnor i större utsträckning ser den som en identitetsmarkör. Detta mönster har dock börjat förändras, och den spartanska stilen kan vara ett uttryck för en ny manlighet som inte längre behöver bevisa något genom materiella ting. Samtidigt kan det vara ett tecken på en växande uppgivenhet inför de höga kostnaderna för att inreda ett hem på det sätt som hemma hos-reportage och inredningsmagasin förespråkar.

För möbelbranschen innebär trenden nya utmaningar och möjligheter. Flera stora aktörer har noterat att försäljningen av stora soffgrupper och matbord minskar, medan efterfrågan på multifunktionella och lättare möbler ökar. Svenska företag som IKEA har länge profilerat sig med platta paket och enkel montering, men nu sker en förskjutning mot ännu mer modulära lösningar som kan anpassas efter ett föränderligt liv. Samtidigt växer en marknad för ”smart” förvaring och kompakta möbler som maximerar utrymmet i små lägenheter.

Det finns också en geografisk aspekt. I Sveriges storstadsregioner, där bostadspriserna är som högst och utrymmet är begränsat, är den spartanska inredningen vanligare än på mindre orter. I nyproducerade lägenheter i till exempel Stockholm och Uppsala är standardlösningen ofta öppna ytor utan fasta väggar, vilket uppmuntrar till en flexibel möblering. I kombination med en växande trend mot att hyra i andra hand eller använda sig av möbelabonnemang blir den permanenta heminredningen allt mindre relevant.

Möbelabonnemang och cirkulära lösningar är en annan faktor som bidrar till minskat ägande. Flera nystartade företag erbjuder nu möjligheten att hyra möbler på månadsbasis, vilket gör att en madrass på golvet inte längre behöver vara ett tecken på permanent spartanskhet utan snarare ett interimistiskt val. Detta speglar en bredare samhällsförändring där ägande blir mindre viktigt än tillgång, en utveckling som även syns inom bilindustrin och elektronikbranschen.

Kristofer Ahlströms iakttagelse är därmed inte bara en kommentar om inredningssmak. Den pekar på en djupare förändring av hur vi ser på hemmet, konsumtion och manlighet. I en tid där allt fler flyttar ofta, bor trångt och upplever ekonomisk osäkerhet, kan den tomma lägenheten ses som ett rationellt svar på ett skört liv. Men den är också en estetisk markör som utmanar våra invanda föreställningar om vad ett ”riktigt” hem ska innehålla.

Frågan är vad denna utveckling innebär för framtidens bostadsbyggande och stadsplanering. Om allt fler väljer bort den permanenta inredningen, kanske vi ser fler bostäder utan fasta installationer, och fler gemensamma utrymmen där hyresgäster kan dela på allt från soffor till konst. Den spartanska trenden är således inte bara en parentes i inredningshistorien, utan en indikator på hur våra liv ser ut – och hur de kommer att se ut.