I det gamla järnverket i Avesta möts industrihistoria och samtidskonst i en unik symbios. Sedan maj i år visas sommarutställningen ”Earthly bodies born of love” i den över 150 år gamla tegelbyggnaden, som sedan 1990-talet fungerat som arena för konstutställningar samtidigt som den bevarar minnet av den svenska järnhanteringens storhetstid.

Kuratorerna Karolina Aastrup och Sona Stepanyan står bakom årets upplaga av ”Avesta art”, en utställningsserie som pågått i femton år. För dem har det varit en balansgång att låta konstverken och den industriella miljön förstärka varandra utan att någon del tar över.

”Den största utmaningen var att skapa en dialog där konsten och platsen kunde förstärka varandra utan att industrimiljön bara blev en dramatisk kuliss. Eller att verken försvann i arkitekturen. Samtidigt är det det som gör platsen så speciell – att historien hela tiden känns närvarande”, säger Karolina Aastrup.

Verket, som byggdes på 1870-talet, ligger inramat av Dalälven och omges av grönskande natur. Den massiva byggnadens murverk och skorstenar vittnar om en tid då svensk metallindustri var en av landets viktigaste näringar. I dag fungerar anläggningen som museum över järnhanteringens historia, men också som en levande kulturarena.

Åtta konstnärer från olika länder deltar i årets utställning. Trots deras varierande bakgrunder och konstnärliga uttryck förenar dem ett gemensamt tema: de undersöker alla relationer mellan människokroppen, teknologi och materialitet. Verken spänner över både äldre industriella system och nya digitala infrastrukturer, och synliggör ofta sådant som i vardagen förblir osynligt – signaltrafik, satelliter, energiflöden och geologiska processer.

”För oss handlar ’Earthly bodies born of love’ inte om romantisk kärlek, utan om kärlek som en sammanbindande kraft. På så sätt befinner sig våra kroppar och våra liv alltid i spåren av tidigare människors drömmar, arbete och ambitioner”, förklarar Karolina Aastrup.

Inne i byggnadens labyrinter av järnbalkar, ugnar och branta trappor möter besökarna det första verket högt uppe i konstruktionen. Den finske konstnären Tuomas A Laitinen presenterar en installation med film och ljud där videoverket ”The earth is the ear of the bear” visas. Ett suggestivt bildflöde ackompanjeras av ett pulserande ljud som sprids genom ultraljudhögtalare – upptagningar av en sovande björns snarkningar blandade med toner från konstnärens harpa. I fabrikens inre dunkel suddas gränserna mellan djur, natur och människa ut.

Längre in i byggnadskomplexet visas den bosniska konstnären Selma Selmans internationellt uppmärksammade ”Motherboards”. I den filmade performancen syns konstnären kassera elektronik för att utvinna guld, en process som belyser de ofta osynliga förhållanden som möjliggör teknologisk utveckling. Verket lyfter fram det fysiska arbete som ofta utförts av marginaliserade grupper, inte minst romer som Selman själv har släktband till.

Den monumentala salen i Verkets mitt utgör utställningens hjärta. Här svävar Diana Orvings organiskt formade textilskulptur ”Nebulae” i det höga taket. Konstnären berättar att hennes verk ofta rör sig mellan det mycket intima och det som är större än människan själv.

”Skulpturen utgår från kosmiska stoftmoln där stjärnor föds, men det handlar lika mycket om inre landskap och mänsklig transformation. Jag tycker att det uppstår en spänning mellan det mjuka, textila och den råa arkitekturen i Verket”, säger Diana Orving.

Den biomorfa textilskulpturen kontrasterar mot rummets kalla metallytor och framstår som både skör och fri. Under den svävar Theresa Traore Dahlbergs ”Beyond signals II” – en metallskulptur sammansatt av 360 täckplåtar från 3G- och 4G-system. Konstnären har plockat isär de tekniska komponenterna, bearbetat dem och satt samman dem till nya former. På så sätt transformeras objekt som en gång förmedlade information till nya skulpturala uttryck, samtidigt som materialet bär med sig minnen från det förflutna.

Utställningen pågår till och med den 20 september 2026 och omfattar förutom de nämnda konstnärerna även verk av Oleksandr Kutovyi, konstnärsduon Lundahl & Seitl samt Alice Bucknell. Samtliga undersöker på olika sätt hur mänskliga kroppar, arbete och teknik flätas samman i en tid präglad av både industrialisering och digitalisering.

Genom att placera samtidskonsten i denna historiska miljö skapas en dialog mellan dåtid och nutid, mellan det fysiska industriarbetet som en gång bedrevs här och de digitala infrastrukturer som formar våra liv i dag. Avesta järnverk blir därmed inte bara en kuliss, utan en aktiv del av berättelsen om hur teknologi och människa alltid varit sammanflätade.