En personlig erfarenhet av bristande empati inom svensk sjukvård leder in på en djupare diskussion om medicinsk humaniora och vikten av att se hela människan bakom symtomen. När Niklas Schiöler, docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, tidigare i år sökte akutvård för svåra rygg- och nacksmärtor efter ett fall möttes han av personal som verkade mer intresserade av raster än av hans lidande. Trots intensiv smärta blev han hemskickad med motiveringen att han inte hade någon nervskada eftersom han kunde röra armar och ben. Resultatet blev en utvecklad kotkompression som kunde ha förebyggts.

Denna upplevelse illustrerar en problematik som länge diskuterats inom medicinska utbildningar, särskilt i anglosaxiska länder där medicinsk humaniora sedan decennier varit en del av läkarutbildningen. Kurser i medicinsk humaniora syftar till att ge blivande läkare insikt i patientens perspektiv genom litteratur och andra kulturella uttryck som skildrar sjukdom och mötet mellan läkare och patient.

En dikt som särskilt kraftfullt belyser detta möte är ”I en sal på lasarettet”, ett verk med okänt ursprung som antas komma från tidigt 1900-tal. Dikten har spridits i olika versioner över Skandinavien och tillskrivits bland annat överläkare Nicolay Bath vid Namdal Sykehus i Norge, men tidiga varianter finns även i Danmark och Sverige. Verket har fått sådan genomslagskraft att det inte bara existerar i många olika versioner utan även följts av parodier, vilket vittnar om dess djupa förankring i det kollektiva medvetandet.

Berättelsen skildrar en ung flicka som ligger svårt sjuk i tuberkulos på ett sjukhus. Hon kämpar tappert mot sjukdomen och väntar ivrigt på läkarens besked, samtidigt som hon innerligt längtar efter sin mor. Flickan tillfrisknar aldrig, och när visan når sitt slut är också flickan död. Det är en skildring av ensamhet, av läkarens först undvikande och senare tysta medkänsla, av sjukdomens obevekliga förlopp och slutligen döden.

En viktig skillnad mellan olika versioner är att den sista, nionde strofen ofta utelämnas. I många varianter vill man att sången ska tona ut i kristen förtröstan, men i den fullständiga versionen betonas istället döden, kylan, mörkret och det aldrig förverkligade mötet med modern. Detta ger dikten en helt annan tyngd och verklighet.

Vad som gör dikten särskilt märklig ur litterär synpunkt är dess användning av rim. Under det senaste seklet har rim ofta betraktats med skepsis, setts som förlegat eller banalt av många. Men en förändring har varit på gång de senaste åren, och ”I en sal på lasarettet” är ett utmärkt exempel på hur rim kan vara konstnärligt och psykologiskt avgörande.

Dikten använder sig av så kallade bekvämlighetsrim, där andra och fjärde raden rimmar. Vid första anblicken verkar rimmen enkla och oansenliga, nästan poetiskt effektlösa. Men de små förskjutningarna i rimmen bär själva berättelsens betydelse och förvandlar det sentimentala till något djupare och mer angeläget.

Inledningsvis halvrimmar ”stå” med ”hår”, följt av det konventionella ”god” och ”hjältemod”. I den tredje strofen ställs ”står” mot ”mor”, ett slags halvrim där den betonade vokalen faller från å till o. När man lyssnar till sången blir därför ordet ”mor” understruket, markerat med extra tyngd.

Det finns två passager som rimtekniskt avviker radikalt. Läkarens första replik i fjärde strofen börjar med ett ödesdigert ”Nej”, vilket understryks av att raden slutar med rimordet ”ej”. Det förväntade rimmet kommer inte två rader därefter, istället dyker ”mor” upp, som om det i innebörd rimmar med ”Nej” och ”ej”.

Utan att ge falska förhoppningar blir flickan ändå sedd. Läkarens ”Nej” är uppriktigt, och vid flickans nästa vädjan kan han inte ordsätta sin empati. Han meddelar sig tyst men är tårögd. Hans empati hör till hans professionella och humana vara, något som står i skarp kontrast till den vårdpersonal som mötte Schiöler vid akuten.

Slutstrofens andra rad slutar med den ”grav” som är flickans, vilket skulle kunna vara diktens definitiva slut. Men så är det inte. Denna ”grav” ställs mot ”mor”, och här är rimmet helt borta. Avsaknaden av rim blir ytterst verkningsfull. Örat, ögat och tanken väntar på rim, kanske ”hav” eller ”gav”, eller åtminstone ett halvrim som ”kvar” eller ”far”. Men nej, dikten störtlandar i ”mor”.

Det enda ord i rimställning som inte rimmar i dikten är just ”mor”. Hon är språkligt såväl som emotionellt ojämförbar. Rimord förstärker normalt varandra, uppmärksammar varandra, avlockar varandra betydelse. Här markerar de, genom att vara halva eller helt utebli, ett avgrundsdjup som manifesterar omöjlighet och oförliklig sorg.

Att graven inte avslutar gör att texten vänder tillbaka till det beklagliga livet. Det är eftermälet som lever kvar. En grav är en grav, men en mor man aldrig fick träffa är värre. Här finns ingen försoning. Genom det felande rimmet kan inte ens den kristna himmelen med en ”Gud Fader” till vars rike ”ej någon sjukdom når” förta den skrikande smärta som moderns frånvaro framkallar.

Detta har rimmen åstadkommit, eller snarare icke-rimmen. Kombinationen av alldagliga rim och störningen av dessa gör att diktstämman vägrar låta välljud täcka över scenens helvetiska verklighet. Genom detta litterära grepp blir en text som kunde ha varit enkel melodram istället en angelägen konstupplevelse som belyser vikten av empati och mänskligt bemötande inom vården, något som medicinsk humaniora strävar efter att förmedla till kommande generationer av läkare.