Den nya dokumentärfilmen sätter ljuset på de nedskärningar som gjorts inom svensk folkbildning under den senaste mandatperioden. I filmen medverkar bland andra regissören och spelutvecklaren Josef Fares samt artisten Marit Bergman, som båda berättar om hur studieförbunden format deras konstnärliga bana. Bakom kameran står Patrik M Fahlin, tidigare metalsångare och numera verksam som filmare.
Folkbildningen har länge varit en hörnsten i svenskt samhällsliv. Genom studieförbund som ABF, Studieförbundet Vuxenskolan, Bilda och Folkuniversitetet har miljontals människor fått tillgång till studiecirklar, kurser och kulturaktiviteter. Folkhögskolorna utgör en annan viktig del av systemet. Verksamheten har historiskt varit en väg in i demokratin, språket och arbetslivet för många, inte minst för nyanlända och människor med kort utbildning. Samtidigt har den varit en plantskola för svenska kulturutövare – musiker, författare, filmskapare och konstnärer har ofta tagit sina första steg i en studiecirkel eller på en folkhögskola.
Under den förra mandatperioden valde dock riksdagen att minska anslagen till folkbildningen. Besparingarna har fått konkreta konsekvenser: kurser har lagts ner, lokalredaktioner har stängts och många anställda inom studieförbunden har varslats. För den som följer utvecklingen är det en markant förändring, eftersom folkbildningen tidigare åtnjutit brett politiskt stöd. Besluten motiverades med behovet av att prioritera andra välfärdsområden, men kritiker menar att man undervärderat folkbildningens långsiktiga betydelse för både kultur och sammanhållning.
I den nya dokumentären vill Patrik M Fahlin visa vad som står på spel. Han har själv en bakgrund i musikvärlden och har träffat många kreativa människor vars karriärer börjat i folkbildningens regi. Genom intervjuer med etablerade kulturgersonligheter, däribland Josef Fares och Marit Bergman, levandegörs berättelser om hur ett studiecirkelbidrag eller en folkhögskolekurs kunde bli startskottet för en hel yrkesbana. Filmen fungerar därmed som ett inlägg i debatten om varför folkbildning fortfarande behövs, trots att samhället digitaliserats och många utbildningar idag är tillgängliga online.
Josef Fares är idag en av Sveriges mest framgångsrika filmskapare och spelproducenter. Med filmer som ”Kopps” och ”Zozo” har han nått en bred publik, och hans spel ”It Takes Two” har sålt i miljontals exemplar världen över. I dokumentären berättar han öppenhjärtigt om hur kulturlivet och studieförbunden gav honom en plattform när han kom till Sverige som ung. Hans berättelse illustrerar hur folkbildningen kan fungera som en bro in i samhället för människor med utländsk bakgrund – något som idag är särskilt angeläget i en tid då integrationen återigen hamnat i fokus.
Marit Bergman är en av de artister som under 1990- och 2000-talen satte avtryck inom svensk popmusik. Hon har länge varit en tydlig röst i den feministiska musikrörelsen, och i filmen knyter hon an till hur studieförbundens kursverksamhet gav henne utrymme att utvecklas som låtskrivare och artist. Hennes medverkan visar också på en annan viktig aspekt: folkbildningen har historiskt varit en mötesplats för progressiva rörelser och för att lyfta fram underrepresenterade gruppers berättelser. Att skära i den verksamheten riskerar att minska mångfalden i kulturlivet på sikt.
Konsekvenserna av nedskärningarna är dock inte enbart kulturella. Studieförbunden når ofta människor som står långt ifrån arbetsmarknaden, personer med funktionsnedsättningar och äldre som vill hålla sig aktiva. När verksamheten krymper försvagas en viktig arena för livslångt lärande och social gemenskap. Kommuner har i viss mån försökt kompensera, men lokala initiativ saknar ofta den långsiktiga finansiering som staten tidigare garanterade.
Patrik M Fahlins dokumentär kommer sannolikt att förstärka debatten om folkbildningens roll i Sverige. Den väcker frågor om vad som händer med ett samhälle där utrymmet för bildning och kultur urholkas, och om det verkligen går att ersätta den med kortsiktiga projekt och digitala lösningar. Genom att låta människor som själva formats av studieförbunden berätta, blir filmen en påminnelse om att folkbildning inte bara är en budgetpost – det är en infrastruktur för demokrati och kreativitet. Frågan är hur politiker väljer att lyssna.
