Olle Svenning: Den öppna antisemitismen splittrar vänstern i Frankrike

Jean-Luc Mélenchon, ledaren för ”Det okuvda Frankrike” (LFI), har inlett sin presidentvalskampanj med kraft inför det franska valet nästa år. Nyligen lockade han 25 000 människor till ett möte utanför den tusenåriga basilikan i Parisförorten Saint-Denis. Platsvalet var inte slumpmässigt – den självhögtidlige Mélenchon valde medvetet att tala bredvid katedralen där franska kungar ligger begravda, vilket understryker hans ambition att presentera sig som en del av den franska historien.

Under mötet försäkrade den 74-årige politikern sina anhängare att de representerar det nya Frankrike och att han är deras ledare. Detta är hans fjärde försök att bli president. Bland de framträdande gästerna fanns nobelpristagaren Annie Ernaux, den mest kända av hans anhängare, som tilldelades en hedersplats vid mötet.

Mélenchon vädjade särskilt till förorternas folk – de fattiga, ofta arbetslösa, oftast med rötter i Nordafrika och ibland Palestina. Han framhöll att dessa grupper utgör det Frankrike där han och hans rörelse känner sig hemma. Men kampanjen har också väckt stark kritik för vad som uppfattas som en alltmer antisemitisk retorik.

Numera knyter Mélenchon an till den franska vänsterextremismens och kommunismens antisemitiska traditioner. Han har skämtat hånfullt om hur judiska namn ska uttalas och kallat antisemitiskt inspirerat våld – som uppgått till 1570 fall det senaste året – för ”en restpost”. Mélenchon prövar antisemitiska stereotyper, både religiösa och politiska. När han talar om en judisk finansminister hävdar han att denne inte tänker franskt utan ”enligt det internationella kapitalets logik”.

Antisemitism används som valstrategi, främst för att vinna stöd bland förorternas unga som är starkt engagerade för det palestinska folket och mot Israel. Hans parti har tryckt affischer med karikatyrer som föreställer giriga, hotfulla judar – bilder som är direkta imitationer av den nazistiska filmen ”Jud Süss” från 1940.

De propalestinska sympatierna förenas med villkorslös lojalitet till terroristerna i Hamas. Den israeliska högerextremistiska regeringen betraktas, trots alla stora protestmanifestationer i Israel, som representativ för alla judar. Detta leder till kollektiv skuldbeläggning. Tanken att samtidigt bekämpa Netanyahus mordiska krig och koloniala expansion och ta avstånd från antisemitism verkar inte vara aktuell i det nya Frankrike som Mélenchon vill skapa.

Hans främste utmanare inom den breda politiska vänstern blir sannolikt Raphaël Glucksmann, son till filosofen André Glucksmann, som en gång var maoist men senare blev nykonservativ. Raphaël Glucksmann är jude och utsätts följaktligen för hårda attacker från Mélenchon-trupperna. Han angrips fysiskt, hindras från att delta i demonstrationer och på hans affischer klistras hakkors. Han pekas ut som solidarisk med den etnonationalistiska regeringen i Israel.

Glucksmanns verkliga åsikter är dock de motsatta. Han anklagar Netanyahu för att riva ner den israeliska demokratin och pekar ut honom som krigsförbrytare. Han kräver att Palestina ska erkännas och fördömer de mordiska attackerna mot Gaza och Libanon.

Raphaël Glucksmann har med viss rätt kallats en vänsterns Emmanuel Macron, vilket kan ha att göra med deras elitutbildningar och sociala bakgrund. Politiskt har de dock utvecklats i olika riktningar. Macron har rört sig från centrum till höger, medan Glucksmann har rört sig från center till vänster. Det parti han leder, Place Publique, är i allt väsentligt socialdemokratiskt och placerat något till vänster om mitten.

Vid parlamentsvalen för två år sedan bildade Mélenchon och Glucksmann en framgångsrik Ny Folkfront tillsammans med De gröna och det lilla kommunistpartiet. Men Mélenchons och hans partis antisemitiskt inspirerade valstrategi har pulvriserat allt samarbete mellan dessa krafter.

Splittringen inom vänstern innebär att ingen vänsterkandidat kommer att nå andra och avgörande omgången i presidentvalet. Mélenchon, som noterats som Frankrikes mest impopuläre politiker, lyckas på sin höjd samla 15 procent av rösterna – ett klent resultat efter den påbjudna antifascistiska kampen. Glucksmanns siffror ligger på ungefär samma nivå.

Stor strid råder om vilken höger-centerpolitiker som ska ta över efter Macron. Mycket få av de många möjliga kandidaterna föredrar en bred mittenallians framför uppgörelser med högernationalister.

Högt över alla dessa interna strider svävar Nationella Fronten med ledaren Jordan Bardella, som har nära vänskapsband till den israeliska regeringen. Enligt opinionsmätningar utklassar han alla motståndare och ligger i en klar ledning inför presidentvalet.

Nationella Fronten, en gång grundad av fascister och antisemiter, står nu inför möjligheten att förbereda förvandlingen av Frankrike till en högerextremistisk republik. Den splittrade vänstern och den svaga mitten verkar inte kunna erbjuda ett trovärdigt alternativ till denna utveckling.