För första gången har historien om Ord och Bild, en av Sveriges mest långlivade kulturtidskrifter, kartlagts i bokform. I ”Ordet, bilden och bildningen. Ord och Bild 1892–1942”, utgiven på Appell förlag, följer forskaren Magdalena Gram tidskriften från grundandet i Stockholm fram till 1942, då Karl Wåhlins epok som chefredaktör gick mot sitt slut. Resultatet är en mångfasetterad studie som både skildrar tidskriftens innehåll och dess ekonomiska villkor.
Ord och Bild var banbrytande när den lanserades 1892 som en illustrerad månadstidskrift efter engelskt och tyskt mönster – en då okänd modell på den svenska marknaden. Redan i den första programförklaringen formulerade Wåhlin sin vision: ett organ som skulle förena landets bildade kretsar med samtidens progressiva intellektuella och konstnärliga liv. Målet var, som han själv uttryckte det, att ”tillfredsställa behovet av en sund, lärorik och uppfriskande familjeläsning”.
En anekdot från 1920-talet fångar tidskriftens särart. När den unge författaren Sven Stolpe klev in på redaktionen på Sturegatan 52 i Stockholm möttes han av en miljö som tycktes ha stannat vid 1800-talets slut – murriga bokhyllor, porträtt på väggarna och en chefredaktör som stolt räknade upp medarbetarna: Heidenstam (”en överlägsen människa”), Böök (”en mästare”) och Strindberg (”en stor diktare – ibland”). ”Jag kunde tänka mig att Oscar Levertin själv skulle ringa på dörrklockan vilket ögonblick som helst”, mindes Stolpe.
I centrum av Grams studie står Karl Wåhlin, i dag tämligen bortglömd men i sin samtid en nyckelperson i svenskt kulturliv. Som kritiker, redaktör, ledamot i De Nio och museiman på Nationalmuseum hade han ett brett nätverk som omfattade Richard Bergh, Ernst Josephson, Ola Hansson och Carl G Laurin. Wåhlin var, skulle den franska litteratursociologen Pascale Casanova säga, en kulturbärare – en förmedlare mellan olika kulturella sfärer som sällan uppmärksammas i historieskrivningen.
Tidskriftens första decennier sammanföll med det moderna genombrottet i skandinavisk kultur. Här publicerades Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam, Ellen Key och Hjalmar Söderberg, liksom andliga röster som Nathan Söderblom och Emilia Fogelklou. Kontinentala tänkare som Georg Brandes, Søren Kierkegaard, Friedrich Nietzsche, Henri Bergson och John Ruskin presenterades för svenska läsare. Tidskriften fungerade också som en inkörsport för internationella konstströmningar – prerafaelism, Arts & Crafts, jugend, symbolism och funktionalism – med illustrationer av bland andra Fernand Léger, Pablo Picasso och Wassily Kandinsky.
Ett av bokens förtjänster är det ekonomiska perspektivet. Gram visar hur tidskriften finansierades: Ernst Thiel, finansman och konstsamlare, hörde till de viktigaste mecenaterna, medan den största aktieposten innehades av industrimannen August Röhss, följd av kung Oscar II. Arvoden och prenumerationssiffror vävs in på ett sätt som ger en ovanligt konkret bild av villkoren för en kulturtidskrift.
Wåhlin strävade dessutom efter en jämnare könsbalans bland medarbetarna. Kritikern Klara Johanson debuterade i Ord och Bild, och en bidragande orsak till Wåhlins medvetenhet var sannolikt äktenskapet med konstnären Hildur Hult, som avled i unga år.
Under 1930-talet började prenumeranterna svika. Depressionen och konkurrensen från nya kulturtidskrifter som Bonniers Litterära Magasin (BLM) utmanade Ord och Bild, och det konservativa bildningsidealet tilltalade inte längre den framväxande medelklassen. Wåhlin valde hellre fortlevnad än riskabla ställningstaganden, konstaterar Gram.
Efter Wåhlins bortgång 1937 räddades tidskriften av Sven Rinman, som värvade Gunnar Ekelöf, Moa Martinson och Artur Lundkvist. Redaktionen visade sig ha en ovanlig förmåga att förnya sig – Ord och Bild ges ut än i dag.
Grams bok är en pionjärstudie som bygger på ett omfattande källmaterial: brevsamlingar, tidningsartiklar, memoarer, avhandlingar, illustrationer och skisser, liksom de femtio årgångarna, numera digitaliserade och sökbara via Projekt Runeberg. Den öppnar ett fält som länge förbisetts. Kulturtidskrifterna har varit centrala för den svenska offentligheten, men är underrepresenterade i forskningen. Flera nyare arbeten har dock uppmärksammat den typ av kulturbärare som Wåhlin representerade – exempelvis Per I Gedins bok om kritikern August Brunius och Monica Lauritzens studie av Karl Warburg – liksom vikten av de översättare, redaktörer och förläggare som verkat i det litterära fältets marginaler.
Boken har en heltäckande ambition som gör att skribentgenomgångarna ibland får katalogartade drag, och personregistret omfattar över 2 000 poster. Formgiven av Eva Wilsson, med lejongula pärmar och rikt bildmaterial, är den samtidigt en påminnelse om det samspel mellan form och innehåll som varit Ord och Bilds signum.
