Författaren Sara Kadefors återvänder med en uppföljare till en av 2000-talets mest uppmärksammade svenska ungdomsromaner. I ”Sandor slash Ida. En chans till”, utgiven på Polaris, möter läsaren åter Sandor och Ida tjugo år efter att de första gången chattade med varandra. Romanen är på 368 sidor och skildrar två människor som försöker ge varandra en ny chans – utan att veta om det är möjligt.
Originalet kom 2001 och blev en omedelbar framgång. Romanen sålde i över 200 000 exemplar, belönades med Augustpriset och filmatiserades. Den ansågs visa hur digitala kommunikationsformer kunde bli litteratur. Sandor och Ida möttes på ett chattforum, och stora delar av boken bestod av chattar och mejl med smileygubbar. Då var det ett experimentellt grepp; i dag framstår Kadefors som en pionjär inom skönlitteratur som på allvar tog in internet i berättandet.
Uppföljaren kommer i ett läge där ungdomslitteraturen sedan länge övergett idén om att allt är möjligt. Teman som psykisk ohälsa, utanförskap och familjekonflikter har blivit allt vanligare. Kadefors bidrag till den utvecklingen har varit betydande; redan tidigt använde hon samtida medier som ett sätt att beskriva närhet och distans.
Millenniegenerationen har under samma period gått från att vara trendsättare till att bli ett begrepp för det pinsamma. Speciella nyanser av rosa döptes efter den, företag anpassade produkter efter dess smak och kulturen formades av dess preferenser. I dag används ordet millenniegeneration ofta som ett nedvärderande epitet för allt från dåliga kameravinklar till för tjock eyeliner och tråkig humor. Kadefors låter sina huvudpersoner bära hela den generationsresan.
I uppföljaren har tiden gått hårt åt Sandor och Ida. Sandor var en gång den ensamma balettdansaren, nu lever han i en välordnad villa med fru och två barn. Han har haft en framgångsrik karriär på Operan, men kroppen är förbrukad. I stället för att sluta tar han tabletter för att orka – ett missbruk som glidit honom ur händerna. Ida, som en gång var den coola kickersbruden, har blivit HR-ansvarig. Hon bor ensam med sin dotter och lever ett stillsamt liv präglat av kontroll. Relationen till mamman, en hypokondrisk kvinna, är fortfarande komplicerad.
När de återupptar kontakten sker det på Facebook. Deras meddelanden är fyllda av flirtiga repliker och fantasier om att fly tillsammans. Ibland skriver Sandor när han är påverkad. Det som en gång var trendigt framstår nu som närmast patetiskt, och läsningen väcker obehag – inte för att berättelsen misslyckas, utan för att den är smärtsamt igenkännbar. Kadefors väjer inte för det pinsamma.
Romanen tar sig också an svåra ämnen. Frågor om uppfostran och föräldrarelationer blandas med Idas mamma som insjuknar i cancer. Kadefors skriver fram Idas dubbelhet med precision. Samtidigt är Sandor både löjlig och sympatisk i sin desperation. Boken ger inga enkla lösningar och ingen verklighetsflykt. I stället serveras en realism som känns nödvändig, på gränsen till obekväm.
Det finns en tydlig skillnad mot den första romanen. Då fanns allt framför huvudpersonerna. De var unga, och framtiden verkade rymma allt. Nu har horisonten krympt. En del saker har blivit för sent, och de har inte förvandlats till helt andra människor. De har löst sina problem ungefär som de flesta gör: rätt dåligt. Trots att boken är en bladvändare är den i grunden en vemodig historia om besvikelser, tillkortakommanden och oförmåga att bryta sig loss.
Sara Kadefors har med ”Sandor slash Ida. En chans till” skrivit en uppföljare som inte är den man hoppats på, men som ändå känns rättvis mot sina karaktärer. Genom att låta huvudpersonerna åldras i takt med sin generation visar hon hur livet sällan blir som man tänkt sig. Romanen är ett litterärt kvitto på att ungdomstidens löften väger tungt i vuxenlivet – och att en andra chans inte alltid innebär ett nytt liv.
