P C Jersild: ”Varje författare innebär en fara för sin omgivning”

P C Jersild har passerat 66 år som författare. Sedan debuten med novellsamlingen ”Räknelära” 1960 – en debut han själv beskrivit som en aning misslyckad – har han hunnit ge ut fler än 40 böcker, invalts i Kungliga Vetenskapsakademien och etablerat sig som en av Sveriges mest lästa och prisbelönta författare. Nu, 91 år gammal, kommer romanen ”Livet som gåva”, utgiven på Albert Bonniers förlag. I centrum står hans äldre bror Hans, som avled endast 53 år gammal i sviterna av den tuberkulos som drabbade honom som ung.

”Jag vet inte egentligen varför det blev nu”, säger Jersild när han tar emot i sitt hem på Södermalm i Stockholm. ”Men jag tror att det var för att jag läste om Vilhelm Mobergs ”Din stund på jorden”, där Alfred Carlson ser tillbaka på sitt liv och skriver om sin storebror som avled ung. Det satte igång det, men jag vet inte säkert.”.

Boken är uppbyggd i två delar. I den första, ”Livet”, skildras Hans faktiska liv och relationen mellan bröderna så nära sanningen Jersild kunnat komma. ”En dialog kan man inte minnas ordagrant, så det finns ett drag av rekonstruktion”, säger han. I den andra delen, ”Gåvan”, får brodern i stället leva ett långt liv, sedan sjukdomen visat sig vara en botbar lunginflammation. Det är ett liv som inte är rosenskimrande, men långt. Ett liv Jersild anser att Hans borde ha fått.

Broderns sjukdom kom att prägla Jersilds vägval. När Hans insjuknade drogs hela familjen in i vården. ”Vi fick gå på undersökningar, de kom hem och gasade vårt hus. Sjukvården var hela tiden aktuell för mig från det att jag var elva år”, berättar han. ”Och då upptäcker man ganska snart att det finns ett maktförhållande. Läkaren sitter på den sidan av bordet. Jag som patient eller anhörig har inte någon större makt.” Det blev ett skäl att själv studera medicin; ett annat att han var först i familjen med studentexamen och kände att han borde göra något fint med den.

Jersild har tidigare sagt att ”Livet som gåva” kan bli hans sista bok. Den uppfattningen håller han fast vid, även om han medger att det inte går att utesluta att det blir fler. ”Jag trodde inte att det skulle bli någon mer efter ”Hur vill du dö?”, men det blev det. Jag kan inte sitta här och säga att det inte kommer hända igen, men jag tror inte det”, säger han. Att han väljer att avsluta med berättelsen om brodern var inget uttänkt val. I andra intervjuer har han beskrivit boken som ett sätt att bearbeta det dåliga samvetet efter att ha varit utomlands när Hans dog. Själva skrivprocessen har fungerat lindrande, men också väckt nya frågor. ”Jag kan inte låta bli att tänka på vad han skulle ha tyckt om den här cirkusen”, säger Jersild. ”Han var en ganska blygsam person. Nu blir han uthängd med alla sina brister, sitt tablettmissbruk och så vidare. Det tror jag inte han skulle ha uppskattat. Men ska jag ge en bild av honom och vår relation kan jag inte hoppa över de tråkiga delarna, för då blir det inte sant.”

Autofiktiva skrivande har varit ett omdiskuterat ämne i den svenska litteraturdebatten under senare år. Jersild är medveten om riskerna. ”Varje författare innebär en fara för sin omgivning”, konstaterar han. ”Det är bara att försöka hantera det på något vettigt sätt och hoppas att man inte går över gränsen.”.

Tuberkulosen är ett återkommande motiv i Jersilds böcker. Båda bröderna drabbades; när Jersild insjuknade som 20-åring hade de nya medicinerna dock börjat komma. ”Hade det inte varit så hade jag, liksom väldigt många andra, kunnat dö”, säger han. Hans arbetade som läkare inom psykiatri och socialmedicin innan han 1977 blev författare på heltid. Därefter har han suttit i vetenskapliga råd, varit fristående kolumnist i Dagens Nyheter i två decennier och utsetts till hedersdoktor vid Uppsala universitet och Kungliga Tekniska högskolan.

Läkaryrket har gett honom ett unikt material som författare. ”Det är som hängande frukter framför mig, det är bara att plocka”, säger han. ”Medicinen omfattar så väldigt mycket, också sådant som är dramatiskt och berör människor på ett alldeles särskilt sätt.”.

Under sina 66 år som författare har Jersild rört sig över genrer, från sakprosa till satir och science fiction. Hans kritikerrosade produktion har bland annat uppmärksammats för en blandning av vardagsblick, vetenskap och samhällskritik. Mest folkkär blev han med ”Barnens ö” från 1976, där pojken Reine Larsson smiter från kolonin för att tillbringa sommaren i Stockholm. I år fyller boken 50 år– något Jersild själv inte räknade med. ”Jag brukar säga att jag kan ta bort hälften av mina 40 böcker, och det skulle inte påverka bilden av mig särskilt mycket. ”Barnens ö” upplevde jag som en sådan bok. Men så är det inte, den har levt kvar”, säger han.

I romanen ”Ypsilon” från 2012 återvände Jersild till flera av sina mest älskade romanfigurer, men då var de döda eller döende i olika sjukdomar. Att läsa hans författarskap är också en övning i att vänja sig vid att livet tar slut– ofta med en sjukdom. Den frågan leder fram till ”Hur vill du dö?” från 2020, där Jersild pläderar för frivillig dödshjälp. Han anser att frågan är en av de lättaste etiska när det gäller svårt cancersjuka och hjärtsjuka. ”Vi ska inte tvinga människor som lider svårt av smärta att göra det om de inte vill det”, säger han.

Synen på dödshjälp i Sverige är något som engagerar honom. Han noterar att de politiska partierna har öppnat långsamt, med undantag för Socialdemokraterna och Kristdemokraterna. ”Kristdemokraterna kan vi strunta i, det tillhör deras modersmjölk. Men sossarna ska fan i mig inte vara emot dödshjälpen”, säger han och tillägger att han därför inte tänker rösta på dem.

Med ”Livet som gåva” har Jersild fullbordat en berättelse som legat honom nära i decennier. Det är en roman om brodern, om skuld och om de liv som kunde ha blivit. Och efter 66 år i litteraturens tjänst är det möjligen också en avslutande punkt– även om författaren själv inte vill svära på det.