Rebecka Kärde: Som hundälskare är det omöjligt att värja sig mot Argos öde

Den antika berättelsen om Odysseus återkomst till Ithaka efter tjugo år av krig och äventyr innehåller en av litteraturhistoriens mest rörande skildringar av bandet mellan människa och hund. Scenen där hjälten återförenas med sin trogna jakthund Argos har genom seklerna berört läsare och lyssnare, och ger en ovanlig inblick i hur antikens greker såg på relationen mellan människa och djur.

I Homeros epos klär sig Odysseus ut till tiggare för att inte bli igenkänd av friarna som har belägrat hans hov under hans långa frånvaro. Hans hustru Penelope och son Telemachos väntar fortfarande på honom. Tillsammans med svinaherden Eumaios närmar han sig palatset i sin förklädnad.

Framför ingången ligger en gammal, vanvårdad hund i en hög av spillning med pälsen full av löss. Det är Argos, Odysseus egen jakthund som var en lovande unghund under utbildning när hans herre drog i väg till Troja två decennier tidigare. Enligt Eumaios har Argos visat sig överlägsen alla andra hundar i snabbhet och styrka.

Med den poetiska licensens hjälp har hunden väntat på sin herre i tjugo år. När Odysseus väl har gått in i palatset tillåter sig Argos att somna in, bortryckt av ”den svarta dödens gudom”, enligt Ingvar Björkesons översättning av den sjuttonde sången.

Argos är inte den enda hunden som förekommer i de homeriska eposen, men han sticker ut på ett betydelsefullt sätt. Eumaios själv äger fyra hundar som vaktar hans gård och beskrivs som ”otämda vilddjur”. I Odysséen brukar hundar generellt markera olika former av trösklar – antingen konkreta ingångar till hus eller symboliska gränser som Odysseus måste passera för att berättelsen och hemresan ska fortskrida mot sitt slutmål.

Men Argos är den enda hunden i hela Odysséen som nämns vid namn. Namnet i sig är talande. Det grekiska adjektivet argós kan betyda allt från ”ljus” och ”skinande” till ”snabb”. Samma ord döljer sig för övrigt i det viktiga litteraturkritiska begreppet enárgeia, som betyder ”åskådlighet”.

Argos verkar ha förkroppsligat alla dessa egenskaper i sin ungdom. Och när han får syn på Odysseus reagerar han instinktivt som hundar gör: ”Nu då på nära håll den kände igen kung Odysseus, viftade den med svansen glatt och lät öronen sjunka men var för svag för att resa sig upp och gå fram till sin herre.”

Scenen är remarkabelt rörande, och det fascinerande är att den måste ha haft en liknande effekt redan på publiken under Homeros egen tid. För att sentimentaliteten skulle fungera krävdes att många av de grekiska åhörarna själva hade känt och älskat hundar. Scenen blir därmed ett praktexempel på just enárgeia – den får publiken att se Argos tydligt framför sig.

Men texten går längre än så. Det grekiska verbet ”kände igen”, enóēsen, härleds från grundformen noéō, som också kan betyda ”tänka” eller ”förstå” med förnuftet, noûs. Det är alltså slående tydligt att Homeros framställer Argos som en intelligent varelse med förmåga till medvetna tankar och känslor.

Det har säkerligen funnits människor i alla tider och kulturer som uppfattat hundar som intelligenta och kännande varelser. Men i ett litteraturhistoriskt perspektiv är detta anmärkningsvärt. Längre bort från den tidigmoderna synen på djur som själslösa automata kan man knappast komma. Medan filosofer under 1600- och 1700-talet skulle beskriva djur som mekaniska varelser utan medvetande eller känslor, visar Homeros text en helt annan förståelse.

Scenen med Argos utgör således inte bara en gripande återförening mellan hund och herre. Den ger också en sällsynt inblick i antikens syn på djur och deras relation till människor – en syn som i många avseenden var mer human och empatisk än den som skulle dominera europeiskt tänkande tusentals år senare. Den trogna hunden som väntar ut sin herres återkomst och dör nöjd efter att äntligen ha sett honom igen har genom århundradena blivit en symbol för lojalitet och kärlek som övervinner tid och umbäranden.