Roland Paulsen: Emma Frans har fel om gener och heritabilitet

Debatten om ärftlighetens betydelse för mänskligt beteende har fått förnyad kraft i svenska dagstidningar under hösten. Utgångspunkten är sociologen Roland Paulsens bok ”Avbegåvad. En essäberättelse om arv och miljö”, som utkom på Albert Bonniers förlag. Boken har blivit referenspunkt i en diskussion där både forskare och kulturskribenter vänder sig mot förenklade föreställningar om att psykiska problem och andra egenskaper skulle vara ”70 procent ärftliga”.

I Aftonbladet den 27 september välkomnade skribenten Fanny Nilsson den växande kritiken mot sådana påståenden, med hänvisning till Paulsens bok. Forskaren och vetenskapsskribenten Emma Frans gick i stället till kritik i Svenska Dagbladet den 3 oktober. Hon menade att Paulsens bok innehåller ”missförstånd och rena felaktigheter”, men gav inga konkreta exempel på vad dessa påstådda felaktigheter skulle vara. I stället ägnade hon sig åt att förklara begreppet heritabilitet.

Heritabilitet är, enligt Frans, ett statistiskt mått på hur stor del av variationen i en egenskap eller diagnos inom en viss population och under specifika miljöförhållanden som kan tillskrivas genetisk variation. Hon underströk att en heritabilitet på 60 procent inte innebär att 60 procent av egenskapen beror på gener.

Paulsen håller med om den distinktionen. Han skriver i en opinionstext i Dagens Nyheter att han inte kan hitta något exempel i sin bok där heritabilitet översätts till kausalitet på det sättet. Inte heller hos andra aktuella kritiker av heritabilitetsforskningen, som Martin Wolgast och Behroz Dehdari, säger han sig ha hittat några sådana uttalanden.

Däremot, menar Paulsen, har Frans själv använt ett sådant språk. I en tidigare artikel om genetiken bakom hundägande, publicerad i Svenska Dagbladet i juli 2021, sammanfattade hon tvillingstudiernas metod som ett sätt att beräkna hur mycket av en egenskap som ”beror på” gener och miljö. Paulsen påpekar att kausalitet inte kan utläsas ur tvillingstudier. Att skaffa hund är dessutom ett val, och i ett heritabilitetsmått som ställer upp ”arv” mot ”miljö” finns enligt honom inget utrymme för mänsklig agens.

Kritiken mot tvillingstudier handlar dock om mer än språkbruk. En central invändning gäller antagandet att enäggstvillingar och tvåäggstvillingar växer upp under likvärdiga miljöförhållanden. Enäggstvillingar behandlas ofta mer lika och kan påverka varandra i större utsträckning, vilket kan förstärka likheter som inte nödvändigtvis är genetiska.

Dessutom samverkar arv och miljö på ett sätt som gör att heritabilitetsmåttets additiva uppdelning blir missvisande. Paulsen framhåller också att tvillingstudier, adoptionsstudier, familjestudier och helgenomstudier har svårt att fånga makrofaktorer – ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden som påverkar hela samhällen. Därmed blir begreppet ”miljö” i dessa studier kraftigt begränsat.

En av de mest omdiskuterade frågorna inom beteendegenetiken är den så kallade försvunna heritabiliteten. Helgenomstudier som undersöker vilka genvarianter som korrelerar med beteenden uppvisar betydligt svagare resultat än tvillingstudierna. Frans har försvarat detta resultatgap med att det är litet när det gäller kroppslängd. Paulsen invänder att kroppslängd inte är ett beteende, utan en kroppslig egenskap vars ärftliga komponent sällan ifrågasätts.

Frågan om varför heritabiliteten för beteenden tycks vara ”försvunnen” har blivit central för forskaren Eric Turkheimer, känd för att ha formulerat beteendegenetikens tre lagar. I boken ”Understanding the Nature–Nurture Debate” från 2024 skriver han att det är märkligt att tvillingstudier uppvisar massiv heritabilitet för i stort sett alla beteenden, samtidigt som forskningen 23 år efter att Human Genome Project fullbordades fortfarande inte har kunnat peka ut de gener som borde ligga bakom.

Paulsen menar att tiden nu är mogen för en kritisk granskning av de procentsatser som ofta används i debatten om genernas betydelse. Han jämför med synen på psykiatriska diagnoser: för tio år sedan var det kontroversiellt att ifrågasätta att en diagnos ”sitter i hjärnan”. I dag är den kritiken betydligt mer accepterad. Frågan om hur mycket av människans beteende som verkligen kan härledas till gener är därmed långt ifrån avgjord – och debatten visar att även statistiska begrepp kan bära på djupa vetenskapliga och ideologiska spänningar.