Så blev USA en nation för knäppa konspirationstänkare

Den 8 juli 1947 meddelade flygbasen i Roswell i New Mexico att man hade funnit vraket efter ett flygande föremål i ett närbeläget ökenområde. Nyheten spreds snabbt i medierna där kraschen kopplades samman med återkommande iakttagelser om så kallade flygande tefat. Strax därefter gick militären ut med en dementi där man förklarade att det inte rörde sig om några mystiska föremål utan snarare en väderballong som gått över styr.

Händelsen glömdes sedan bort fram till slutet av 1970-talet, då den plötsligt fick nytt liv. Sedan dess har en uppsjö av teorier cirkulerat om vad som egentligen hände i Roswell. Den vanligaste teorin går ut på att främmande varelser från andra planeter landade på platsen, att den amerikanska regeringen kände till detta och att myndigheterna sedan dess har arbetat för att mörklägga saken för allmänheten.

Enligt en undersökning från 2025 tror 44 procent av amerikanska medborgare att regeringen döljer information om oidentifierade flygande föremål, medan 28 procent har motsatt uppfattning och lika många är osäkra. Detta speglar den djupt rotade misstron mot statsmakten som sträcker sig ända tillbaka till republikens början. Myndigheternas olika och ibland motsägelsefulla besked om vad som skedde för snart 80 år sedan har endast förstärkt misstankarna.

De som tror på teorier om Roswell och förekomsten av oidentifierade flygande föremål har fått nytt vatten på sin kvarn nyligen. Donald Trumps försvarsdepartement offentliggjorde nyligen hundratals dokument, videor och suddiga bilder med ljusa prickar i skyn. Flera av bilderna är tagna av amerikanska astronauter som förundrades över ljusspelet men inte kunde förklara dem. Publiceringen gjordes med stor fanfar och inte så lite självberöm. Enligt Trump visar detta att hans administration är den mest transparenta någonsin.

Samtidigt vägrar presidenten att släppa miljontals arkiverade dokument i Epsteinhärvan, trots att kongressen krävt det i en särskild lag. Denna motsättning har inte gått obemärkt förbi.

Experter som noggrant har granskat materialet om oidentifierade flygande föremål är dock inte imponerade. De har inte kunnat finna minsta spår av främmande farkoster. Tidpunkten för publiceringen ses snarare som ett försök att flytta fokus från Irankriget och andra självförvållade problem både utomlands och hemmavid. Astrofysikern Neil deGrasse Tyson har uttryckt det självklara: bara för att man ser något som man inte vet vad det är kan man inte dra slutsatsen att det måste handla om utomjordingar.

Invändningarna från vetenskapligt håll lär inte rubba de konspirationstroende, som fått oväntad hjälp av bland annat Barack Obama. Den förre presidenten noterade häromdagen att eftersom universum är så enormt stort talar oddsen för att det finns liv där ute. Dock tillade han försiktigtvis att han själv inte har sett några utomjordingar.

En annan celebritet som länge fascinerats av oidentifierade flygande föremål och konspirationer är Steven Spielberg. Den officiella trailern till hans nya film ”Disclosure day” påstås visa verkliga sekvenser från Roswell och har fått miljontals visningar på X och Youtube.

Samtidigt som debatten om oidentifierade flygande föremål rasar igen finns det anledning att titta närmare på konspirationsteoriernas mekanismer. Den brittiske författaren Phil Tinline, erfaren BBC-medarbetare, har nyligen gett ut boken ”Ghosts of Iron Mountain” med undertiteln ”The hoax that duped America and its sinister legacy”. Boken beskriver en historia som passar perfekt i postsanningens epok.

Historien började hösten 1967 med publiceringen av ett märkligt dokument kallat ”Report from Iron Mountain”. Det ska ha skrivits av en hemlig studiegrupp tillsatt under president Kennedy för att utröna vad som skulle hända i USA om Vietnamkriget och alla andra krig upphörde och en permanent världsfred utbröt. Enligt författarna var detta ett mardrömsscenario. De varnade för att ekonomin skulle kollapsa och regeringen tvingas ta till repressiva åtgärder för att kompensera för de negativa effekterna av en nedlagd vapenindustri och förlorade exportinkomster. Kriget beskrevs som motorn i samhällsmaskineriet och nödvändigt för den ekonomiska stabiliteten.

Gruppen ska ha haft sitt sista möte i Iron Mountain utanför New York, i ett skyddsrum avsett för eliten. Rapporten väckte stort uppseende och oroade president Lyndon Johnson till den grad att han försökte sabotera utgivningen. Men det dröjde inte länge förrän hans medarbetare insåg att den var en bluff, skapad av några vänsterintellektuella med syfte att kritisera Vietnamkriget och provocera till debatt. I gruppen ingick journalisten Victor Navasky samt författarna E L Doctorow och Leonard Lewin, som skrev texten. I bakgrunden fanns ekonomen John Kenneth Galbraith, som skrev en recension av boken under antaget namn.

Den vassa kritiken mot det militär-industriella komplexet speglade tidsandan och fick genklang i breda kretsar. Men när Lewin efter några år offentligt förklarade att texten var fabricerad, en svart satir med drag av George Orwells ”1984”, vägrade många aktivister att tro på det. Texten gav ju uttryck för samma cyniska krigsmentalitet som dåtidens makthavare representerade.

Även militiarörelsen och andra högerextrema grupper trodde att texten var verklig när de upptäckte den i slutet av 1980-talet. De tolkade författarens erkännande som att han och kollegerna ingick i konspirationen. Bekännelsen blev paradoxalt nog det ultimata beviset för de sammansvurnas sataniska snille.

Tinlines analys av hur företrädare för högern och vänstern nådde en paradoxal samsyn i frågan erinrar om den så kallade hästskoteorin – tesen att politiska ytterligheterna trots stora skillnader har en hel del gemensamt. I detta fall handlar det om en stark skepsis mot en allsmäktig statsmakt. Båda riktningarna omfattar än i dag en långtgående relativism. Vänstern genom att odla den postmodernistiska idén att det inte finns några allmängiltiga sanningar utan endast personliga sanningar, formade av olika kulturella och sociala krafter. Högern genom att propagera för alternativa sanningar och för att irrläror spridda av klimatskeptiker och kreationister ska få lika stor plats i undervisningen som vetenskapligt baserade teorier.

Lewins koncept har levt kvar och fungerat som tändvätska för allsköns sentida konspirationsteorier, alltifrån Oliver Stones film ”JFK” till dagens antivaccin- och Qanon-rörelser. Tre huvudingredienser återkommer hos de starkt konspirationstroende. Den första är tron på att ingenting sker slumpartat och att allting hänger samman. Bakom varje händelse måste det finnas några ondsinta manipulatörer som systematiskt agerar i en liten elits intresse. Tanken förklarar skeendet i en kaotisk tid och får trovärdighet av att viktiga beslut ofta fattas av makthavare bakom stängda dörrar.

Ett annat inslag är tron på en ständig kamp mellan det onda och det goda, mellan konspiratörerna och de som arbetar för att avslöja dem. Ett tredje drag är en förlitan på att filtrerade fakta med tiden kan betvinga en motsträvig omvärld. Genom att ständigt ifrågasätta delar av ett händelseförlopp hoppas man kunna utså tvivel om helheten och kullkasta den officiella versionen av det skedda.

I denna analys finns ingen plats för mänskliga misstag, tillfälligheter eller inkompetens, sådant som präglar den vardag vi alla lever i. I stället projiceras en synnerligen välordnad fantasivärld utan motsägelser och tvetydigheter. Phil Tinlines bok blottlägger effektivt detta tänkande och de faror som följer med det, något som blir allt mer relevant i dagens medialandskap.