Det kostade nästan 2 000 kronor, ett par månaders detektivarbete och utnyttjande av vänners välvilja. Men till slut var målet uppnått: att äga Dag Solstads och Jon Michelets fem böcker om fotbolls-VM. Böcker som sålde i mängder i Norge, men som i resten av världen, inklusive Sverige, nästan helt passerat obemärkta förbi.

Mellan 1982 och 1998 bevakade två av Norges främsta författare världens största idrottsevenemang. Resultatet blev kommersiella storsäljare i hemlandet, men i Sverige nådde böckerna knappt kultursidorna. Få svenska läsare känner till att de ens existerar, trots att särskilt Dag Solstad är välkänd och uppskattad i Sverige.

Marte Michelet, Jon Michelets dotter, bekräftar att intresset utanför Norge varit minimalt. Hon pratar flytande svenska utan brytning efter åtta år i Sverige, och här är hennes eget författarskap mer känt än faderns. Men i Norge var Jon Michelet en litterär jätteskuld. På 1980-talet skrev han bästsäljande deckare, hördes i radio och syntes i tv. Det var han som kom med idén att han och Dag Solstad skulle skriva böcker om fotbolls-VM.

Båda författarna älskade fotboll, och Michelet, som tidigare varit sjöman, älskade dessutom att resa. Marte Michelet beskriver sin far som någon som alltid ville ut på expedition. Hon tror att han såg en chans att få komma ut i världen och samtidigt dra nytta av Solstads potential. De två hade varit revolutionära författare i samma kretsar i Oslo, men också rivaler på sätt och vis.

Solstad hade en enorm trovärdighet som litterär författare, medan Michelet skrev kriminalromaner som däremot sålde väldigt bra. Marte Michelet tror att Solstad såg en möjlighet att nå ut till fler läsare genom samarbetet med hennes pappa.

I oktober 1981 bokade Oktober, de norska maoisternas eget bokförlag, Grand Hotel i Oslo för en presskonferens. Jon Michelet dök upp en halvtimme försenad, som den stjärna han var. Sedan bar det av till VM 1982 i Spanien. Dit anlände författarduon med diametralt motsatta utgångspunkter, något som skulle prägla alla deras fem gemensamma böcker.

Den intellektuelle Solstad närmade sig fotbollen via tabeller, siffror och statistik. Han älskade England, som han beskrev som ”en vältrimad, väldsam, dynamisk maskin”. Frankrike, med Michel Platini i spetsen, avfärdade han däremot som ”frøkenfotball”.

Deckarförfattaren Michelet var i sin tur mest ett stort, bultande hjärta. Brasilien var hans lag, särskilt med den store Sócrates, som med sin läkarutbildning och politiska engagemang blev en perfekt projektionsyta för Michelets drömmar om den ideale, socialistiske idrottsmannen.

Författarduon delade matcherna mellan sig, och när de kom hem skrev de också var för sig. Solstad den första halvan av boken, Michelet den andra. Språkbruket i relation till icke-vita och till kvinnor är, för en nutida läsare, mildt sagt föråldrat. Men här finns också tankar om fotbollen och analyser av spelets natur som skulle hålla även i dag. Texterna rör sig mellan långa matchreferat från läktarna till skildringar av alla förvecklingar som de i sammanhanget orutinerade författarna trasslade in sig i.

Den norske författaren Alfred Fidjestøl sammanfattar det med att Solstads VM-böcker egentligen är fem romaner om författaren Dag Solstad och hans många praktiska svårigheter med att hitta fram till hotell och arenor i tid.

När den första VM-boken kom 1982 var det en ganska radikal idé, menar Fidjestøl. Solstad och Michelet bröt en barriär genom att vara två etablerade, skönlitterära författare som vågade befatta sig med något så folkligt och populärt som fotboll, utan att det gick ut över deras trovärdighet.

Trots att Jon Michelets resa till Spanien slutade med hans namn på norska löpsedlar, när han en sen natt bråkade sig till en blåtira från en grupp italienska supportrar, blev ”VM i fotball 1982” en succé med mersmak. Boken blev en försäljningsframgång, och fyra år senare gick resan till Mexiko. Då hade pengarullningen inom den internationella fotbollen dragit igång på riktigt.

1982 fascinerades Solstad över att Diego Maradona var värd 50 miljoner norska kronor. 1986 hade världens störste fotbollsspelares marknadsvärde ökat med ytterligare många miljoner, och sponsorn Coca-Cola gjorde intåg på mästerskapsläktarna genom att lansera ”La Ola Coca-Cola”, vågen. ”Første gang jeg finner organisasjon innafor det samfunnsjikt som her er samlet”, noterade Solstad syrligt när han betraktade hur medelklasspubliken, som var de enda som hade råd med de dyra matchbiljetterna, reste sig upp och satte sig ned på kommando.

Marte Michelet betonar att hennes pappas och Solstads prognoser om hur fotbollen skulle utvecklas ofta var väldigt träffsäkra. De såg tidigt hur korruptionen och kommersialismen började ta över. De var kritiska till Fifa. Genom att böckerna innehöll så mycket systemkritik av sporten och infrastrukturen runt den gjorde de fotboll till något som även kulturen behövde förhålla sig till. De formade diskursen om fotboll i Norge med sina böcker.

Efter att Solstad och Michelet följt Sveriges katastrof i VM 1990, dök en skärva av deras ungdom upp när världsmästerskapet fyra år senare ägde rum i USA. I landet som framför allt för Solstad stod för allt det dåliga med kapitalismen, fick de följa Egil Olsen, deras gamle vän från kommunistkretsarna, som tagit det norska landslaget till ett sensationellt VM-slutspel. Förbundskapten ”Drillo” stod för raka motsatsen till den kommersiellt gångbara fotbollen.

”Et nedbrytende og ugjennomtrenglig lag” sammanfattade Solstad maoisten Olsens manskap, som lika sensationellt tog sig också till VM 1998. Där stod de för vad som fortfarande betraktas som en av de största idrottsbragderna i norsk historia, när de vann över regerande världsmästarna Brasilien, Jon Michelets favoritlag. Hans referat från matchen var fullt av versaler och utropstecken.

Utanför läktarna var stämningen dock långt från euforisk. På plats i Frankrike hamnade Solstad och Michelet i vad som senare framstår som vänskapens största kris. I boken ”Det har skjedd verre ting i utlandet” skildrar Marte Michelet slitningen som uppstod mellan hennes far och vännen. Hon hade rest ned till Paris för att möta sin pappa inför finalen, men insåg snart att hon var där på falska premisser.

Hennes pappa och Solstad hade grälat och det var osäkert om det skulle bli någon bok. Solstad hade haft med sig sin fru och Marte Michelet tror att hennes pappa tyckte att det förstörde deras pojktur. Hon tror också att Solstads äktenskap med en intellektuell, vuxen kvinna påminde honom om var han själv befann sig i sitt liv.

På något sätt lyckades de båda författarna reparera relationen. Det blev en bok från VM 1998 också. Marte Michelet ser i den, och de fyra föregående, sin pappa och hans nära vän både som fotbollsfantaster och människor. Det är en väldigt intressant maskulinitet som träder fram i böckerna, menar hon. Solstad som var som en fjäril, späd och knasig, och hennes pappa som var snygg och sexig och hela tiden skulle tala om det.

De älskade fotboll och de älskade sitt litterära och politiska projekt. Men det fungerade och blev så bra främst för att de var så nära vänner och älskade att hänga med varandra.

Marte Michelet jämför böckerna om fotbolls-VM med ”Jag är Zlatan” av David Lagercrantz. På samma sätt som den fick svenska killar att börja läsa böcker, blev ”VM i fotball”-serien en ingång till litteraturen för många norska män.

Efter Solstad och Michelet har många fler norska böcker om fotboll skrivna av manliga författarduos kommit. Av Ketil Bjørnstad och Ole Paus, av Kjartan Fløgstad och Aslak Nore, och av Karl Ove Knausgård och svenska Fredrik Ekelund. Den sistnämnda har talat om Solstad och Michelet som en direkt förebild.

Också Alfred Fidjestøl har fått förhålla sig till böckerna. Han har just gett ut ”Oppstandelsen”, om det norska landslagets tunga 28 år fram till årets VM. Redan från början visste han att boken skulle bli annorlunda än föregångarnas. Solstad och Michelets böcker är skrivna från läktaren, på långt avstånd till det som pågår på planen. Fidjestøl ville ge inblick i vad som faktiskt sker innan, under och efter matcherna, även bakom kulisserna.

Ändå dyker Solstad och Michelet upp i ”Oppstandelsen”, både som direkta referenser och i små blinkningar för den uppmärksamme läsaren att fånga upp. Solstad och Michelet har skapat den här genren, konstaterar Alfred Fidjestøl. Det skulle kännas väldigt fel att skriva om fotboll på norska utan att lägga in lite hälsningar till dem.