Hundra år efter att den första boken om Nalle Puh publicerades fortsätter den honungsälskande björnen att fängsla läsare världen över. Den brittiske författaren AA Milnes skapelse har blivit mycket mer än en barnbok – den är ett kulturellt fenomen som sträcker sig från litteraturens värld till film, TV och merchandise värd miljarder.

”Kära nån, håningen är slut!” Det är så Olli Markenros svarar när telefonen ringer. Röstskådespelaren, som gjorde Nalle Puhs svenska röst i Disneys TV-serie under 1990-talet, behöver inte mycket för att glida in i karaktären igen, trots att det gått närmare fyra decennier sedan första inspelningen.

När Markenros fick beskedet från Disney att han skulle bli Puhs svenska röst i serien som sändes i ”Disneydags” mellan 1990 och 1997 var han chockad. Han fick instruktionen att göra rösten lik den brittiske föregångaren Jim Cummings, men med sin egen personliga touch. Efter sitt första voice test fick han bara en anmärkning: han kunde låta lite gladare som Puh.

Markenros beskriver björnen som både eftertänksam och omtänksam, lite småbekymrad, men samtidigt enormt glad när han får sin håning. ”Puh säger alltid ’tänk, tänk, tänk'”, förklarar han. Som veteran inom röstskådespeleri, senast aktuell med rösten till Hamm i ”Toy Story 5”, minns han Nalle Puh-uppdraget som något alldeles speciellt.

Trots ett långt CV med musik för symfoniorkester, pianostycken och 37 nationalsånger sjungna på olika arenor, är det Puh som överträffar allt annat. ”Det är i en helt annan liga, alla vet vem han är. Det är betydelsefullt ändå, så jag är jättestolt och lite hedrad över att jag har fått göra det”, säger Markenros.

När ”Winnie-the-Pooh” publicerades 1926 slog den an omedelbart. Berättelsen om Christoffer Robin, Nalle Puh och deras vänner – Nasse, I-or, Kanin, Kängu, Ru, Uggla och Tigger – hämtade inspiration från Milnes egen son Christopher Robin och hans gosedjur. Boken skulle komma att överglänsa allt Milne tidigare skrivit och etablera honom som en av de stora barnboksförfattarna.

Den svenska versionen kom 1930 i översättning av Brita af Geijerstam, följd av den andra boken ”Nalle Puhs hörna” 1933. Magnus Öhrn, docent och universitetslektor i litteraturvetenskap med inriktning mot barn- och ungdomslitteratur, förklarar vad som gjorde Nalle Puh unik i sin samtid.

När boken kom på 1920-talet sällade den sig till de engelska barnböcker som vidareutvecklade fabeln, som Beatrix Potters ”Pelle Kanin” och Kenneth Grahames ”Det susar i säven”. Men Nalle Puh sticker ut eftersom den faktiskt inte handlar om djur, utan om leksaker. Det som särskilt utmärker berättelsen är att den relaterar till en barnkammarvärld och dess humor, som delvis bygger på förhållandet till den klassiska fabeln.

I traditionella fabler representerar de förmänskligade djuren tydliga mänskliga egenskaper som sällan är relaterade till djuret i fråga. I Nalle Puh är I-or melankolisk och Uggla försöker spela klok med mindre lyckat resultat. ”Det blir någon sorts parodi på de gamla sedelärande fablerna”, förklarar Öhrn.

2016 röstades Nalle Puh fram som den mest älskade barnboksfiguren i Storbritannien och slog därmed både Harry Potter och Bilbo Baggins. Björnens popularitet består än i dag, även om det första mötet med karaktären sällan sker genom originalböckerna. Enligt Öhrn möter många Nalle Puh först genom filmer eller serier, och kan bli förvånade när de läser originalen över hur mycket de skiljer sig.

Originalböckerna är mer avancerade än många tror. Den svenska förstautgåvan är på över 150 sidor, där EH Shepards illustrationer blir en viktig del av läsupplevelsen. Boken är också finurligt typsatt, med bokstäver som plötsligt kan dansa runt på sidorna.

1961 tog Disney över rättigheterna och gjorde den honungsälskande björnen än mer känd. ”Puh är ett utmärkande exempel på det som vi kallar för transmedialitet, det vill säga när barnboksfigurer hamnar i andra medier”, säger Öhrn. Detta inkluderar vad som brukar kallas för ”disneyfiering”, när man förenklar och rundar av karaktärerna, ofta för att föryngra den tänkta mottagaren.

Barnlitteratur är en genre som mycket snabbt hamnar i andra medier. I dag dyker det mestadels upp pysselböcker, gosedjur och bearbetningar baserade på Disneys Puh när man söker efter Nalle Puh-böcker online. Vill man läsa Milnes original får man vända sig till antikvariaten, en utveckling som också gäller för Mumin och Pelle Svanslös.

I litteraturvetenskapliga sammanhang är Nalle Puh-böckerna ett typexempel på ”dubbla kretslopp” – en bok som tydligt är barnlitteratur men också fungerar som vuxenlitteratur. Dessa äldre verk, som ”Alice i Underlandet” och ”Det susar i säven”, är ofta sådana som både barn och vuxna läser, även om man förstås läser dem på olika sätt.

Berättelserna har ofta ett filosofiskt djup i kombination med underfundig humor som vuxna läsare kan relatera till. Men det handlar också om en nostalgisk längtan efter en svunnen barndom. Nalle Puh erbjuder allt detta.

För den nostalgiske går den idylliska naturen från böckerna att besöka. Ashdownskogen i East Sussex, där AA Milne hade ett lantställe, är förlagan till Sjumilaskogen där Puh och hans vänner bor. Enligt The Guardian fick skogen omkring 500 000 pund i EU-bidrag innan Brexit. I dag råder det ständig brist på medel för att bevara den, men med ett påkostat jubileumsfirande med nyöppnade vandringsleder och framträdanden hoppas man kunna locka fler besökare och donationer.

I skogen finns även en replika av bron där AA Milne och hans son Christopher Robin uppfann leken ”Puh-pinnar”, eftersom originalbron blev utnött och osäker på 1990-talet. Upphovsrätten till originalverken löpte ut 2022, vilket bland annat har lett till att Nalle Puh blivit skräckfigur i filmen ”Winnie-the-Pooh: Blood and Honey” från 2023.

Vid bron myntade den honungsälskande björnen med mycket liten hjärna ett av sina många oförglömliga citat: ”Åar vet att det inte är någon brådska. Tids nog kommer vi fram.” Ett citat som fortsätter att beröra läsare hundra år efter att björnen först trädde fram på bokscenen.