Saša: Jag är i en spökstad, känner elden under mina bara fötter

Centralia i Pennsylvania är sedan länge en av USA:s mest kända spökstäder. Men till skillnad från många andra avfolkade gruvorter handlar det inte om att kolet tog slut eller att industrin flyttade. Under själva staden ligger en kolgruvebrand som har pyrt sedan 1962. Den har aldrig gått att släcka, och under decennierna har den tvingat bort nästan hela befolkningen.

Centralia växte fram i Appalacherna, i ett område rikt på antracit, en hård koltyp med högt energiinnehåll. Samhället byggdes kring gruvnäringen och hade enligt historiska uppgifter omkring 1 500 invånare vid tiden för branden. Efter andra världskriget minskade dock efterfrågan på kol, och flera gruvor lades ner. Centralia var därmed redan ett samhälle i förändring när katastrofen inleddes.

Den mest spridda berättelsen är att lokala brandmän i maj 1962 tände eld på en soptipp för att bli av med lukten inför Memorial Day-helgen. Elden spred sig genom marken och nådde de övergivna kolgångarna under samhället. Sedan dess har branden glött i de underjordiska ådrorna, och den har visat sig nästan omöjlig att bekämpa.

Myndigheterna har vid flera tillfällen försökt släcka branden, bland annat genom att gräva bort brinnande material och bygga barriärer. Inga åtgärder har gett varaktiga resultat. En avgörande vändpunkt kom 1981, då en tolvårig pojke föll ner i ett plötsligt öppnat jordhål i en trädgård. Han räddades av en släkting, men händelsen visade hur farlig marken under Centralia hade blivit.

På 1980-talet inleddes ett omfattande förflyttningsprogram. Federala och delstatliga myndigheter erbjöd invånarna att sälja sina hus, och mer än 1 000 personer lämnade orten. Pennsylvania gick senare vidare med tvångsinlösen av kvarvarande fastigheter. De flesta byggnaderna revs, och stora delar av Centralia är i dag övervuxna tomter. År 2011 upphävdes postnumret 17927, vilket blev en tydlig markering av att samhället inte längre fungerade som en vanlig ort.

Bara en handfull människor bor kvar. Vägen Route 61, som tidigare gick rakt genom samhället, har stängts av och ersatts av en ny sträckning. Marken har på flera håll sjunkit samman, och rök sipprar ibland upp ur sprickor i jorden. Branden är fortfarande aktiv, och bedömare har uppskattat att den kan fortsätta att pyra i årtionden, möjligen betydligt längre.

Centralia har med tiden blivit en plats för så kallad dark tourism. Det övergivna landskapet har inspirerat filmen ”Silent Hill” från 2006, och besökare lockas av de tomma gatorna, grafittin och spåren av det samhälle som en gång fanns där. Texten ”Killed for Coal” på en av de övergivna byggnaderna har blivit en symbol för ortens öde.

Ur ett gruvindustriellt perspektiv är Centralia ett av de mest kända exemplen på hur underjordiska kolbränder kan skapa långvariga miljöproblem. Liknande bränder förekommer i flera länder, bland annat i Australien och Kina, och många är i praktiken omöjliga att helt släcka. I Centralias fall har ingen enskild aktör ställts till ansvar för branden. Kostnaderna för uppköp, sanering och övervakning har i stället burits av offentliga verksamheter.

Centralia visar också vad en sådan brand kan göra med en lokal ekonomi. Det som en gång var en värdefull naturresurs under marken blev en ohanterlig skuld. Fastigheter förlorade sina värden, företag försvann och kommunen förlorade sin skattebas. Kvar finns ett samhälle som inte längre kan försörja sig självt, och en brand som ingen har lyckats kontrollera.

I takt med att kolindustrin minskar i stora delar av västvärlden lär fler gamla gruvområden ställas inför liknande frågor. Vem ska ta ansvar för marken när gruvan inte längre är lönsam? Och hur länge ska samhället betala för en brand som ligger kvar under ytan? Centralia är mer än en spökstad – det är en fallstudie i industriarvets baksida.