Den tyska serien Babylon Berlin har länge varit något mer än ett kostymdrama. Med sitt porträtt av 1920-talets Berlin har den visat hur en liberal demokrati kan brytas ner under trycket från ekonomisk kris, politiskt våld och institutionell korruption. Nu har den sista säsongen premiär, och timingen är obehaglig. Den politiska oron i Europa väcker frågor som serien ställer med nästan smärtsam precision. Samtidigt finns det i Sverige en parallell historia att berätta. SVT:s Agenda, länge ett av landets viktigaste politiska program, tycks befinna sig i ett eget slags kaos.
Babylon Berlin skapades av Tom Tykwer, Achim von Borries och Henk Handloegten. Den bygger på Volker Kutschers romaner om kommissarie Gereon Rath, spelad av Volker Bruch. Tillsammans med Charlotte Ritter, som gestaltas av Liv Lisa Fries, rör han sig genom ett Berlin där nattklubbar, politiska konspirationer och undre världen flyter samman. Serien har hyllats för sin förmåga att göra historien påtaglig. Scenografi, kläder och detaljrikedom har berömts, men det är den politiska undergångskänslan som är seriens motor. I den avslutande säsongen knyts flera berättelser ihop, och Weimarrepubliken står vid randen av avgrunden. Nazistpartiet har vuxit sig starkare, gatustriderna tilltar och statsapparaten luckras upp. Det är en skildring av hur demokratiska normer urholkas när extremismen normaliseras.
Det är svårt att inte jämföra med vår egen tid. Inte för att dagens Europa är Weimar, men för att många mekanismer känns igen. Ekonomisk oro, migrationsfrågor, desinformation och en växande misstro mot etablerade institutioner är teman som i dag diskuteras runt om i kontinenten. Babylon Berlin blir därför inte bara en historisk tillbakablick, utan även en påminnelse om vad som händer när det politiska samtalet förlorar sin gemensamma grund. Serien har också blivit en global framgång, vilket visar att europeiskt högbudgetdrama kan konkurrera på en strömningsmarknad som länge dominerades av brittiska och amerikanska produktioner. Den har nått en internationell publik och blivit ett exempel på att tyskt tv-drama har vuxit till en kraft att räkna med i branschen.
I Sverige pågår en annan typ av prövning. SVT:s Agenda har under många år varit en central arena för politiska samtal, men programmet befinner sig nu i ett pressat läge. Den politiska oredan märks även i medievärlden. Partierna är alltmer splittrade, debatten polariseras och förtroendet för traditionella medier varierar kraftigt mellan olika grupper. Agenda ska i detta klimat fungera som en plats för granskning och nyansering, men kraven på tydlighet och snabba svar har aldrig varit större. En del kritiker menar att programmet tappat greppet om vardagsfrågorna, medan andra anser att det är alltför försiktigt i mötet med nya politiska krafter. Oavsett vilket är uppdraget svårare än någonsin.
Till detta kommer mediebranschens strukturella förändring. Tv-tittandet minskar, särskilt bland yngre generationer, och public service tvingas anpassa sig till en värld där uppmärksamheten styrs av algoritmer och sociala medier. Där Babylon Berlin kan finna nya publikgrupper genom strömningstjänster, kämpar den politiska journalistsågen med att nå fram till människor som i allt högre utsträckning väljer sina egna informationskanaler. Det är en utmaning som inte bara drabbar SVT, utan hela den nordiska public service-modellen.
I Babylon Berlin gestaltas demokratins sammanbrott genom människor som hamnar i kläm. De följer regler som inte längre gäller, söker sanning i en värld där lögner blivit maktmedel och försöker behålla sin heder när allt omkring dem rasar samman. I Agenda handlar det om något annat, men grundfrågan är densamma: kan politiska institutioner och samtal hålla ihop ett samhälle under press? Seriens sista säsong blir därför en påminnelse om vad som står på spel. I Sverige har de formella institutionerna fortfarande starkt stöd, men förtroendet för medier och politiker är ojämnt fördelat. Kanske är det därför Babylon Berlin känns så samtida, och kanske är det därför SVT:s Agenda inte kan vila på tidigare framgångar. Politisk oreda drabbar både fiktionens Berlin och verklighetens Stockholm, om än på olika sätt.
