”Small prophets” är en varm och vardagsmagisk humorpärla

Mackenzie Crook har sedan genombrottet i The Office byggt en karriär på udda, stillsamma karaktärer. Hans nya komediserie beskrivs nu som en klurig och varm liten pärla. I centrum står ett excentriskt butiksbiträde som aldrig har kommit över att hans flickvän försvann för sju år sedan.

Fredrik Sahlin har recenserat serien och lyfter fram hur den lyckas kombinera sorg med lågmäld humor. Butiksbiträdet bär på en saknad som genomsyrar vardagen. Men i stället för att bli en dyster historia använder sig serien av småskruvad vardagsmagi. Det är ett berättande där något oväntat kan hända i ett helt vanligt sammanhang, utan att det känns krystat. Sahlin skriver att serien håller sig precis på rätt sida om den överdrivna gruppkramen. Med andra ord: den värme och tröst som finns i serien känns förtjänad, inte påklistrad.

En stor del av förtjänsten ligger i skådespelet. Sahlin framhåller ett fint och nyanserat spel, där mycket kommuniceras i blickar och tystnad. De finurliga detaljerna är många, och serien kräver att tittaren är uppmärksam. Inga känslor levereras med förtydligande musik eller övertydliga repliker.

För den som följt Crooks karriär är det ingen överraskning att han rör sig i det här registret. Han slog igenom som Gareth Keenan i den brittiska versionen av The Office, en karaktär som kunde ha blivit osympatisk men som i Crooks tappning blev både rolig och märkligt mänsklig. Han medverkade även i Pirates of the Caribbean-filmerna som piraten Ragetti. Men det är som serieskapare han gjort starkast avtryck. Med Detectorists skapade han en kultförklarad serie om två metallsökare på den engelska landsbygden. Den handlade om vänskap, drömmar och längtan efter något mer.

Utöver Detectorists har Crook också förnyat den klassiska barnberättelsen om Worzel Gummidge för BBC. Där fanns samma kärlek till det udda och det övernaturliga i vardagen. Den nya komedin verkar bygga vidare på det intresset, men med en mer vuxen ton och ett tydligare sorgedraget grundackord.

Detectorists blev en påminnelse om att små berättelser kan få stort genomslag. Serien prisades för sin stillsamma humor och sitt ömsinta persongalleri, och den fick med tiden en trogen publik långt utanför Storbritannien. Crooks nya komedi rör sig i samma landskap. I en tid när strömningstjänsterna satsar på spektakulära produktioner, mörka thrillers och kända varumärken, finns det fortfarande plats för lågmälda komedier om vanliga människor.

Den typen av serier har blivit allt viktigare för både public service-bolag och strömningstjänster. De är ofta billigare att producera än stora dramaserier, men kan bygga lojala tittarskaror och kritikerframgångar. Detectorists är ett exempel. En annan är After Life, som med en liknande blandning av sorg och humor blev en av Netflix stora tittarsuccéer. Crook är dock mindre intresserad av stora känsloutbrott. Hans styrka ligger i det tysta, i mötet mellan två människor och i de små ögonblick som säger mer än långa monologer.

Det är ingen slump att just Storbritannien fortsätter att leverera den här typen av berättelser. Den brittiska komeditraditionen har länge gett plats åt udda karaktärer och osentimental värme. Från Fawlty Towers till The Office har publiken lärt sig att humor inte alltid behöver vara högljudd. Crook tillhör en generation serieskapare som vuxit upp med den traditionen och som nu formar den vidare.

Sahlin sammanfattar intrycket av serien som en liten pärla. Det är en formulering som säger mycket om vad Crook kan åstadkomma när han får arbeta i sitt eget tempo, med egna idéer och utan krav på en massiv tittarsuccé. Snarare handlar det om att skapa något som stannar kvar. Med sin blandning av vardagsmagi, sorg och humor verkar nya serien vara just en sådan berättelse. Det återstår att se om den får samma kultstatus som Detectorists, men redan nu finns tecken på att den hittat rätt ton.