Jonathan Brott: Varför skulle inte festskvaller från Bokmässan kunna vara litteratur?

Debatten om Bokmässan i Göteborg har fått nytt bränsle. Poeten Tora Anderssons dagbok från årets mässa, publicerad i Dagens Nyheter, har mött hård kritik från två av landets ledande litteraturkritiker. Nu möts den av ett skarpt försvar – där kritikerna anklagas för att missa det litterära greppet och riskera att vara mer exkluderande än dagboken de angriper.

Andersson, som var på Bokmässan för andra gången i livet, skrev inför årets mässa en dagbok för DN. Hon debuterar med en diktsamling som finns med på färden. Dagboken följer en ung författare genom vad som beskrivs som ”litteratursveriges Woodstock”: från det högljudda mässgolvet till förlagsfester omgärdade av hemlighetsmakeri. Läsaren leds genom litteraturdebutens ”final boss” – en resa där debutanten kastas mellan möten med idoler och uppvaknanden med bakfylla och ångest. Redan mässans andra dag önskar Andersson att hon ”bara var kvinna, inte poet och kvinna”.

Kritiken lät inte vänta på sig. Mikaela Blomqvist, litteraturkritiker på Göteborgs-Posten, skrev att mässan borde handla mer om litteratur och att Anderssons diktsamling i dagboken ”reduceras till en inträdesbiljett”. Sanna Samuelsson på Aftonbladet beskrev en känsla av utanförskap inför skildringen av fester, vänner och mingel. Hon efterlyste en författare som vänder blicken utåt, mot världen och samhällsanalysen, i stället för inåt mot människorna runt omkring sig.

I en opinionstext på DN:s kultursidor tar en skribent nu Andersson i försvar. Skribenten, som uppger sig vara ny bekant med Andersson, menar att dagbokens fokus på det interna – vännerna, namnen, festandet – inte är ett uttryck för social status eller namnfixering, utan ett sätt att registrera den värld som debutanten plötsligt klivit in i. Andersson liknas vid Jane Eyre på väg in i Thornfield Hall: en ung människa som träder in i en värld hon tidigare bara betraktat utifrån.

Skribenten drar också paralleller till litteraturhistorien. Den frenetiska brevväxlingen mellan Boris Pasternak, Marina Tsvetajeva och den döende Rainer Maria Rilke – med den pirriga känslan av att ens idol har läst vad man själv skrivit – visar, menar skribenten, hur det sociala och privata alltid varit en del av det litterära livet.

Bakgrunden till debatten är mässans särställning i svensk bokbransch. Bokmässan, som arrangerats i Göteborg sedan 1985, är Nordens största bok- och litteraturmässa. Omkring 80 000 besökare passerar Svenska Mässan under de fyra dagarna. För förlagen är det ett av årets viktigaste kommersiella tillfällen: rättigheter säljs, kontakter knyts och nya böcker lanseras inför läsare, inköpare och media. Frågan om mässans kommersialisering har varit återkommande i branschdebatten – liksom spänningen mellan litteratur som konstform och litteratur som marknad.

DN-skribenten medger att Blomqvist har en poäng: litteraturen äger inte rum på mässan på samma sätt som i boken, vid skrivbordet eller i läsarens huvud. På mässan paketeras den, säljs och koncentreras till några intensiva dagar av samtal, montrar, köer och scener. Men det är precis mitt i den apparaten som Anderssons skildring äger rum, menar skribenten. Dagboken fångar vad som händer med en människa när hon plötsligt får inträdesbiljetten.

Inte heller invändningen att dagboken är alltför intern godtas. Anderssons persongalleri – pojkvännen som våndas över en exflickväns Ellerströmskepsar, mamman som vill se konstnären Marianne Lindberg De Geer mumla på scen, favoritförfattaren som sjunger ”Shoreline” på karaoke i ett slutet rum – skildras med ironisk förtjusning snarare än distanserad avsmak. Det är, enligt skribenten, en underhållande rapport från mörkrets hjärta, ett gonzo-reportage från en bransch som sällan skildras inifrån. Ellerströms, förlaget som dyker upp i dagboken, är ett anrikt förlag med stark profil inom poesi och litteraturkritik – detaljen fungerar som en markör för den specifika litterära kultur som mässan rymmer. Utan dessa figurer, skriver skribenten, hade en skildring från Bokmässan varit ”ren kommers”.

Kritiken mot Andersson framstår därför, enligt DN-skribenten, som mer intern och exkluderande än den dagbok den försöker tillrättavisa. Debatten väntas fortsätta – och när bokbranschen nu blickar framåt mot nästa års mässa lär frågan om vad litteraturen egentligen är till för på ett mässgolv åter stå i centrum.