Akira Kurosawa – filmkonstens hantverkare i egna ord

Bland de hundra favoritfilmer som räknas upp i ”Long take” hittar man Stanley Kubricks praktfulla 1700-talsepos ”Barry Lyndon” från 1975 – en film som verkar vara obligatorisk på varje regissörs topplista. Kurosawas kommentar är typiskt koncis: ”Han fick verkligen till det med den här.”

Det är omisskännligt Akira Kurosawa, den eviga fackmannen. För den som uppskattar hans filmer blir hans karakteristiska tonfall en förlängning av hans konstnärskap på ett sätt som är unikt.

År 1983 publicerade Kurosawa ”Something like an autobiography”, en memoar på knappa 205 sidor som abrupt avslutades 1951, just när ”Demonernas port” vann Guldlejonet i Venedig och senare Oscar för bästa internationella film. Han satte punkt precis när hans karriär tog verklig fart. Mästerverket ”De sju samurajerna”, som kom 1954, nämns endast kortfattat i ett appendix.

Det oväntade slutet blev på sätt och vis en del av självporträttet. Kurosawa kände inget särskilt ansvar att dokumentera sin plats i filmhistorien och när han talade om sina filmer lät det ofta som om han nyss avslutat inspelningen. Han menade att han inte kunde tala sanningsenligt om händelser närmare i tiden, vilket var anledningen till att han slutade sin berättelse vid ”Demonernas port”.

Kurosawa avled 1998, 88 år gammal. Året därpå kom det som nu översatts till engelska som ”Long take”. Översättaren Anne McKnight beskriver verket som ”ett försök att utöka den tidigare krönikan”. Även om Kurosawa står som författare kommer hans röst främst från tidigare publicerade texter sammanställda av dottern Kazuko, som föddes under den sista inspelningsdagen av ”De sju samurajerna”.

Trots det känns ”Long take” som en naturlig fortsättning på självbiografin. Boken blir överraskande intim, särskilt i intervjuform genom så kallade taidan, nedtecknade samtal med gamla vänner. Den omfattande filmlistan, kronologiskt ordnad, har sammanställts av dottern med kommentarer som tycks vara en blandning av vad hon minns att fadern sagt och hans egna anteckningar.

Kazuko fångar träffsäkert Kurosawas uttryckssätt. Hans åsikter och entusiasm är starka när han talar om film och arbete, men annars är han återhållsam. ”Pappa talade inte om känslor”, konstaterar hon enkelt.

Kurosawa var djupt rotad i stumfilmstraditionen. Han var sjutton när ljudfilmen fick sitt genombrott 1927 med ”Jazzsångaren”, men stumfilmen hade format hans tidiga år. Hans storebror Heigo Kurosawa var benshi, en japansk profession där berättare ackompanjerade stumfilmer, styrde musiken och återgav dialog. Benshis var respekterade konstnärer som människor valde film efter. De var verksamma in på 1930-talet tills ljudfilmen och censuren gjorde deras dagar räknade. Heigo tog tragiskt sitt liv 1933, endast 27 år gammal.

”När jag gör film börjar jag alltid med att utmana mig själv genom att försöka tänka ut hur jag skulle göra den om det var en stumfilm”, skriver Kurosawa – ett citat som borde pryda entrén till alla filmskolor världen över.

Kurosawas filmer blev inflytelserika på sätt han själv inte alltid uppmärksammat. När han åt lunch med George Lucas i Hollywood fick han höra att robotarna i ”Stjärnornas krig” var inspirerade av rollfigurer i hans egen ”Den vilda flykten” från 1958. Inflytandet var dock inget Kurosawa eftersträvade: ”Jag vill hellre bli kallad hantverkare än konstnär”, betonade han ofta. Tanken återkommer – bra filmskapare är hantverkare, filmer ska framförallt vara underhållande.

I ”Long take” får vi också inblick i hur filmhistoriens praktiska verklighet såg ut. När Kurosawa spelade in ”De sju samurajerna” fanns hästar som tränats i grupp genom armén: ”Vi kunde lätt få tag i sexhundra”. I det moderna Japan hade detta blivit omöjligt.

Inspelningen av finalscenen i ”De sju samurajerna”, där rövare på hästar anfaller i vågor genom lera och regn, tog en vecka. Tre kameror rullade i hällande regn: ”Jag tänkte faktiskt att filmande i regn skulle bli rätt svårt att göra efter.” Lera fyllde hans vadarstövlar och efter varje tagning sprang teammedlemmar fram för att dra av dem. Hans tånaglar svartnade och föll av – ett konkret pris för ett av filmhistoriens mest minnesvärda ögonblick.

Det finns något rörande över bilden av Kurosawa som en vanlig biobesökare. När han såg Tony Richardsons ”De tappra sexhundra” (1968) hamnade han i gräl med en missnöjd kvinna i publiken som stormar ut med ett ”Den där sista scenen var obegriplig!”. ”Jag blev så nedslagen”, skriver Kurosawa – även en mästerregissör kunde såras av en sur bänkgranne.

Trots sin status sökte Kurosawa inspiration från sina kollegor. Han slukade filmer av indiska Satyajit Ray och när den iranska regissören Abbas Kiarostami skulle besöka Tokyo, gjorde han allt för att innan dess hinna se samtliga av dennes filmer. Rysk litteratur var en annan passion; Tolstojs ”Krig och fred” var en viktig inspiration till ”De sju samurajerna”.

Med den ryske regissören Andrej Tarkovskij utvecklade han en särskild vänskap. Kurosawa beundrade hur Tarkovskij filmade vatten – hur han i pölar och dammar skapade känslan av att se ända ner till botten. När Kurosawa sedan själv ville åstadkomma samma effekt i ”Akira Kurosawa’s drömmar” (1990) använde han en stor kran för att hissa upp mörk duk som skymde himlen.

Bland anekdoterna finns möten med andra filmskapare. När Kurosawa träffade franska regissören Jean Renoir i Paris blev han rörd över hur den äldre mästaren ”tittade och vinkade ända tills vi försvann runt hörnet.” Mötet med västerngenrens mästare John Ford slutade med att Ford, iklädd officersuniform, ställde sig i givakt tillsammans med två medhjälpare och gjorde honnör när Kurosawa klev in i hissen.

Kazuko Kurosawa beskriver sin far som närmast barnslig i privatlivet: ”Han var en som grät när han såg ’Min granne Totoro’.” Hayao Miyazakis animerade film finns också med på listan över hundra favoritfilmer, med kommentaren ”Jag blev verkligen förtjust i ’Kattbussen'”.

Trots internationell berömmelse kände sig Kurosawa ofta förbisedd i hemlandet. Han beklagade sig över att japanska kritiker inte riktigt ville erkänna honom, medan utländska kollegor blev enormt framgångsrika. När hans kostsamma ”Kagemusha – spökgeneralen” (1980) inte fick finansiering från något japanskt bolag, var det Francis Ford Coppola och George Lucas som trädde in som producenter.

Dottern Kazuko följde med sin far under lanseringen av ”Ran” 1985 och skriver att det var först då hon insåg hans internationella betydelse. Limousiner, oändliga intervjuer och galapremiärer fyllde dagarna – ”vi fick aldrig en chans att ta en promenad tillsammans.”

Men Kurosawas status i Japan var troligen större än han själv uppfattade. Till minnesstunden vid Kurosawa Film Studios i Yokohama kom över 35 000 personer. Istället för traditionell rökelse tog beundrarna farväl genom att lägga ner 1 800 yen i mynt – exakt priset för en biobiljett.