Spirituellt och anekdotiskt uruppförande av Turnages gitarrkonsert i Örebro

Världspremiären av Mark-Anthony Turnages gitarrkonsert har fått ett lysande mottagande. I Dagens Nyheter ger kritikern Hanna Höglund verket högsta betyg och beskriver det som fullt av heta diskussioner och introverta monologer. Enligt henne borrar stycket sig väl in i repertoaren mellan Ravel och Vaughan Williams – en placering som säger mycket om verkets karaktär.

Turnage, en av Storbritanniens mest framträdande tonsättare, har länge varit känd för sin förmåga att blanda modernistisk stränghet med jazzens rytmiska energi. Hans nya konsert för gitarr och orkester är ett ovanligt tillskott till genren, där standardrepertoaren domineras av äldre mästerverk. Det är få samtida tonsättare som lyckas förnya gitarrkonsertformen utan att förlora dess lyriska essens, men om man får tro Höglund har Turnage lyckats.

De heta diskussionerna i stycket kan förstås som musikaliska dialoger mellan solist och orkester, där olika stämmor ställs mot varandra i skarpa växlingar. De introverta monologerna bjuder i stället på stilla, självutlämnande partier där gitarren får andas ensam. Höglund tycker att balansen är lyckad och att verket har något att säga både den vana konsertpubliken och den som söker nya uttryck.

Konserten där uruppförandet ägde rum innehöll också verk av Ravel och Vaughan Williams, och Turnages nyskrivna stycke fick ta plats i sällskap av dessa två mästare. Det är en programläggning som inte bara skapar en dramatisk kurva utan också ger åhörarna en möjlighet att höra släktskap över tid. Hos Ravel finns den impressionistiska klangen, hos Vaughan Williams den engelska pastoralismen, och hos Turnage en modern, urban energi. Att de tre verken står sida vid sida visar på en medveten repertoartanke från konsertens producenter.

För gitarrvärlden är detta en viktig händelse. Gitarrkonserten som genre har under de senaste decennierna fått ett allt större utrymme i den konstmusikaliska diskussionen. Flera tonsättare har skrivit nya verk för instrumentet, inspirerade av både klassiska förebilder och populärmusik. Turnage har tidigare använt gitarr i sina verk, men den här konserten är hans första stora satsning på instrumentet i en fullskalig orkesterkontext. Att en internationellt välkänd tonsättare nu tar sig an formen kan ge genren en skjuts framåt, både på konsertscener och i studion.

Urpremiärer är alltid en risk, men också en möjlighet att forma framtidens standardrepertoar. Om Turnages gitarrkonsert håller måttet över tid kan den bli ett återkommande verk på konsertprogrammen, ungefär som Rodrigo eller Villa-Lobos. Kritikernas mottagande är ofta en tidig indikator på om ett verk har chans att överleva. Hanna Höglunds högsta betyg är därför betydelsefullt – inte bara för Turnage personligen, utan också för alla som arbetar med samtida konstmusik.

Samtidigt är det värt att notera att den klassiska musikscenen i Sverige genomgår en förändring. Publikens intresse för nyskriven musik har ökat, och allt fler konsertarrangörer vågar satsa på uruppföranden. Turnage-konserten är ett exempel på en sådan satsning, och det höga betyget från en av landets ledande kritiker kan bidra till att fler vågar ta liknande initiativ. Det pekar också på en bredare trend: att klassisk musik inte längre lever enbart på det förflutna, utan att det finns en hunger efter verk som talar till vår tid.

I sitt recensionssammanhang placerar Höglund Turnage mitt emellan Ravel och Vaughan Williams. Det är en intressant referens, eftersom det visar att hon hör både det impressionistiska och det mer traditionellt engelska i hans tonspråk. Men hennes beskrivning av heta diskussioner och introverta monologer öppnar för fler tolkningar. Kanske är det en spegling av vår egen tid, där debatt och eftertanke ständigt växlar. Musikens styrka är ofta att den kan rymma sådana motsättningar utan att förlora sin sammanhållning.

Det återstår att se hur publiken utanför pressrummet reagerar på verket, men om den kritik som nu kommit fram står sig kan Turnages gitarrkonsert bli en av de mest uppmärksammade urpremiärerna på länge. För gitarrsolister kan det innebära ett nytt standardverk att lyfta fram i repertoaren. För turnagarna i orkesterdiket blir det en möjlighet att utforska en tonsättare som ständigt överraskar. Och för publiken handlar det om att få vara med om en skapelseprocess i realtid – ett ögonblick av nyskapande som sällan kommer i repris.

Med detta sagt är det tydligt att uruppförandet av Turnages gitarrkonsert redan nu har gjort avtryck i den svenska musikvärlden. Det höga betyget från Dagens Nyheter är ett kvitto på att verket förtjänar att tas på allvar. Hur länge det dröjer innan konserten görs om igen återstår att se, men med starka recensioner och ett växande intresse för samtida musik är förutsättningarna goda. Den klassiska gitarrrepertoaren kan ha fått ett nytt verk att räkna med – och det tack vare en tonsättare som inte är rädd för varken heta diskussioner eller introverta monologer.