När Anne Carson kliver in i receptionen på boxningsgymmet Mjölnir i Reykjavik har hon boxningshandskarna på sig. Hon tar inte av sig dem. De får mig att känna mig som en annan person, säger hon. Nästan exakt ett dygn har gått sedan hon tillkännagavs som årets Nobelpristagare i litteratur.
Bakgrunden till gymbesöket är praktisk. Hennes man, konstnären Robert Currie, förklarar att paret söker ett gym där Anne kan få träning anpassad efter sin parkinsonsjukdom. Mjölnir ligger nära deras hus vid havet. Men Carson tycker också om boxning. Handskarna gör något med henne, säger hon, även om hon har svårt att sätta fingret på vad. De får mig att känna mig aggressiv, säger hon, men rättar sig snabbt: Nej, inte aggressiv. För att slå ett bra slag måste man träffa motståndaren på precis rätt ställe. Det räcker inte med ett ”pang”.
Paret har en lång relation till Island. De kom först 2008, när de deltog i ett konstprojekt i Stykkishólmur på nordvästra kusten, och föll för naturen, stillheten, människorna och vulkanerna– element som länge funnits i Carsons bildspråk. En tid senare köpte de en lägenhet i Reykjavik och är sedan några år isländska medborgare. Somrarna tillbringar de dock hellre i Ann Arbor, Michigan, för att undvika turisthorderna.
.
.
Anne Carson föddes i Toronto 1950, dotter till en banktjänsteman och en hemmafru. Familjen flyttade ofta. Som ung sökte hon sig till litteraturen, grekiskan och Oscar Wilde, men ville inte skriva själv. Jag ville bara rita bilder, minns hon. Så småningom blev rubrikerna på bilderna längre, till slut till små föreläsningar. Folk tyckte om dem, så hon fortsatte.
Hennes skrivande har hon beskrivit som oavsiktligt. Jag ville aldrig prata. Jag ville skapa bilder, men folk verkar behöva språk, säger hon.
Efter studierin antika språk debuterade hon 1986 med essäboken ”Eros den bitterljuva”, där hon undersökte Sapfos bild av kärlek som något bitterljuvt och hur lust och smärta hänger samman. I dag har hon publicerat verk i många genrer, från poesi och essä till översättningar av antika texter. Till de mest kända böckerna hör diktsamlingen ”Makens skönhet” (2001) och versromanen ”Röd självbiografi” (1998), där Herakles och monstret Geryon skildras som ett toxist samtida kärlekspar.
.
Carson låter ofta mytiska gestalter kliva fram i oväntade sammanhang: Marilyn Monroe i Troja, Lazarus med en filmkamera. Det kan verka fel, desorienterande, motsägelsefullt– och det är meningen. I en essä skriver hon att misstag möjliggör det oväntade, och motsägelser, menar hon, är en nyttig mental process som frigör sinnet.
I den senaste boken ”Fel Norma”, utgiven på engelska 2024 och nyligen på svenska, är mycket medvetet skevt. Tillsammans med Currie höll hon tidigare en kurs som hette ”Ego circus”, där studenterna fick leta efter ställen där texterna gick fel och använda dem för att öppna något nytt. Själv har hon sagt att hon sällan har en plan när hon börjar skriva– hon sätter en markering på papperet och ser vad som uppstår, som att följa efter en räv på bakgården.
”Fel Norma” rymmer också en politisk ådra, inte minst i skildringarna av flyktingars öden. En konstnär bör ta ansvar för den värld hen lever i, säger Carson. Jag har inte tillräckligt bred kunskap för att säga något meningsfullt om världspolitik, men det är bra att ta fasta på problemet och dra in läsarna i det.
Under mötet kommer nyheten fram att juristen Navi Pillay, tidigare ordförande för den panel som pekat ut Israel som ansvarigt för folkmord, tilldelats Nobels fredspris 2026. Det är ett exempel på något som förtjänar att uppmärksammas, säger Carson. Om jag kan göra det, i en dikt, skulle det kanske vara bra för världen.
Carson beskriver sig själv som inte särskilt teoretisk. Hon måste förstå saker inifrån, och vägen dit går med viljestyrka. Man fortsätter att tänka tills man tar sig förbi de yttre lagren, som att försöka sjunka till botten av en pool av ren vilja. Det är en av de svåraste sakerna, både i simning och i tänkande.
Trots att hon ofta kallas rolig vill hon inte kalla sig själv rolig. Oavsiktlig humor är mycket bättre än ett genomtänkt skämt, menar hon. Själva ordet poesi kommer från grekiskans poiesis, ”att göra”, påminner hon. Jag gör saker. Ibland är det teckningar. Det är så jag lever i världen.
Valet av Carson var väntat, men också en signal om tiden. De senaste åren har populära författare som Madeleine Miller och Stephen Fry ägnat sig åt samma sak som Carson gjort sedan 80-talet: att gjuta nytt liv i grekiska myter. Christopher Nolans filmatisering av Homeros ”Odysséen”, med biopremiär i somras, har gett intresset ytterligare en skjuts. Carson har sett filmen, men tycker inte om den. Hon vill inte recensera den. Det vore grymt, säger hon.
Hur känns det att vara Nobelpristagare? Konstigt, svarar hon. Det enda jag skrev i dagboken i går var: ”Jag fick Nobelpriset. Konstig dag.” Hon och maken planerar att skänka bort prissumman på 11 miljoner kronor, men har inte bestämt till vad. Några detaljer om ceremonin i Stockholm har hon inte fått. Vi har en massa andra saker att göra i december, så vi får se, säger hon.
