Kulturpolitiken är ett av de stora bortglömda politikområdena i årets valrörelse. I DN Kulturs artikelserie ”I valskuggans dal” uppmärksammas frågan av författaren och professorn Stefan Jonsson, som varnar för att demokratin urholkas när bildning, konst och skapande trängs undan av försvar, vårdköer, brottslighet och löften om mer pengar i plånboken.
Jonsson menar att kulturen är det sätt på vilket ett samhälle förstår sig självt, tolkar sitt förflutna och föreställer sig framtiden. Ändå diskuteras nästan inga ideologiska skiljelinjer i kulturpolitiken. Hur mycket sång och sällskap, och hur mycket leda och tvång, bör finnas i ett människoliv? Vad är Sverige? Hur ska vi leva tillsammans och varför? Det är frågor som politikerna inte ställer, konstaterar han.
Hans huvudargument är att försvars-, vård- och skolfrågor saknar mening om de inte kopplas till kulturpolitikens grundläggande målsättning: återväxten av demokratiskt sinnade, kritiskt tänkande, empatiskt lagda och fantasifulla invånare. Utan en sådan återväxt, menar han, går det inte att förstå varför samhället ska ha jämlik vård och skola – eller vilket samhälle som egentligen ska försvaras.
Artikeln sätter ljuset på en kulturpolitik som formats under decennier. När europeiska länder efter andra världskriget byggde upp modern kulturpolitik var syftet att omöjliggöra en återgång till fascismen. I Sverige lades 1974 en kulturpolitik fast som kom att fungera som ett demokratiprojekt, där konstnärliga verk och verksamheter mobiliserades genom starka public service-medier, statliga stödsystem och mötesplatser på arbetsplatser, daghem, skolor, sjukhus och i det offentliga rummet.
Sedan 1990-talet har denna infrastruktur ställts inför stora förändringar. Stödet har decentraliserats, kulturpolitik har skiljts från mediepolitik och kulturen har alltmer kommit att betraktas som en del av ”den kreativa sektorn”, med betoning på entreprenörskap, självfinansiering och innovation. Enligt Jonsson har både demokratiuppdraget och den konstnärliga friheten tagit skada i omvandlingen.
Med Tidöregeringen har kulturpolitiken dessutom fått starka inslag av sverigedemokratisk etnonationalism, skriver han. Han beskriver de senaste fyra åren som en period då politiken undergrävt demokratin, inskränkt möjligheterna till bildning och skapande och behandlat kulturens professionella utövare med kallt förakt.
Samtidigt pekar Jonsson på ett motstånd som växer underifrån. Under det senaste året har han rest från Simrishamn i söder till Kiruna i norr och talat kulturpolitik på nästan hundra platser – kulturhus, hembygdsgårdar, församlingshem, medborgarhus, boklådor, bibliotek, Folkets hus, konsthallar och museer. Överallt samlas människor kring konstutställningar, danstillställningar, körer, filmvisningar, teater, poesi, broderier, sällskapsspel och luciatåg. Han kallar det demokrati i praktiken: om riksdagen försvann skulle demokratin överleva på dessa platser, men om platserna försvann skulle den förtvina.
Inlägget kommer i ett politiskt läge där kulturen hamnat i skuggan av andra samhällsproblem. När Socialdemokraternas Magdalena Andersson den 3 augusti presenterade tre principer för en framtida regering – stärkt säkerhet, växande välstånd och ökad samhällsgemenskap – nämndes inte kulturen med ett ord. Enligt Jonsson kan ingen av principerna förverkligas utan en stark kulturpolitik som säkrar återväxten av kritiskt tänkande och kreativa medborgare.
Han efterfrågar en ny kulturpolitik som behandlar kulturinstitutioner, konstnärliga verksamheter och public service-medier som samhällets demokratiska infrastruktur. Kulturbudgeten bör enligt honom öka i proportion till försvarsbudgeten, som vuxit med 10–20 procent årligen sedan 2022. Bland förslagen finns riktade satsningar på studieförbund, folkhögskolor, kulturhus, folkbibliotek, skolornas estetiska ämnen, internationellt kulturutbyte och fristadsprogram i varje kommun. Han vill också stärka public service, nationalbibliotek och arkiv för att garantera fri tillgång till oberoende journalistik och digitala samlingar av litteratur, film, musik och konst, och se mångdubbelt fler anställningar av professionella kulturutövare i kommuner och regioner.
Jonsson avslutar med en uppmaning till partiledarna att besöka verksamheter som Huluds kulturhus i skogarna söder om Borås, Norrbottens länsmuseum i Kiruna, Hägerstensåsens medborgarhus i södra Stockholm eller Kulturhallarna i Norrköping. Där, skriver han, kan de se vad säkerhet, välfärd och gemenskap faktiskt bygger på. ”Det skulle blåsa in som en frisk vind i en politik som låst sig i kortsynt syndabockstänkande”, konstaterar han.
