Den amerikanske författaren Ben Lerner har etablerat sig som en av sin generations mest tongivande röster efter fyra diktsamlingar och lika många romaner. Hans senaste verk ”Transcription”, som kom ut i våras, har av många kritiker hyllats som hans bästa bok hittills. Den knappt 130 sidor långa romanen är en perfekt konstruerad berättelse om minne, tid och kommunikation.

Lerner, född 1979, är redan välkänd för svenska läsare genom översättningar av flera av hans tidigare verk, däribland den lovordade ”Topekaskolan” från 2019. Nu tyder mycket på att även ”Transcription” snart kommer att finnas tillgänglig på svenska, givet det starka mottagandet internationellt.

Romanen är strukturerad i tre avsnitt och bygger på en cirkelkomposition där fraser och motiv från början återkommer i slutet, fast från nya perspektiv. Denna form speglar perfekt bokens tematik: hur människor ärver och upprepar sina föräldrars mönster, och hur våra minnen av händelser varken är statiska eller nödvändigtvis överensstämmer med andras. Förflutenheten existerar endast förmedlad genom och bearbetad av nuet.

Berättaren är en namnlös protagonist i 45-årsåldern som delar många drag med Lerner själv. Han är poet, far till en dotter och bosatt i New York. I romanens inledning tar han tåget till Providence, där han en gång studerade vid Brown University, för att intervjua sin gamla mentor Thomas – en legendarisk tyskfödd filmmakare och teoretiker som eventuellt är inspirerad av Alexander Kluge, med vilken Lerner har samarbetat.

Thomas har fyllt 90 år och intervjun blir därmed en av hans sista chanser att dela med sig av sin kunskap. Lerner fångar briljant hur den gamla världens europeiska intellektuella låter i amerikanska öron, en blandning av tio procent briljanta observationer och nittio procent svårbegripligt. Thomas talar en märklig engelska som påminner om Werner Herzogs, full av existentiella funderingar och filosofiska utläggningar.

Men ett missöde inträffar. På sitt hotellrum tappar berättaren sin mobiltelefon i det vattenfyllda handfatet. Thomas, som är en lidelsefull motståndare till modern skärmteknik, äger varken smartphone eller annan inspelningsutrustning. Istället för att erkänna fadäsen bestämmer sig berättaren för att låtsas som ingenting, genomföra intervjun och sedan rekonstruera samtalet ur minnet.

I romanens andra del befinner sig berättaren i Madrid, där han deltar i ett symposium till Thomas ära efter dennes bortgång. När han i sitt bidrag nämner den vattenskadade telefonen som en självironisk anekdot, blir reaktionen chockerande. Curatorn som organiserar symposiet anklagar honom för förfalskning. Och det är inte bara hon som är upprörd – även Thomas son Max reagerar kraftigt.

Det avslutande avsnittet tar formen av ett samtal mellan Max och berättaren, eller snarare en monolog där Max berättar om sin far och framförallt om sin dotter Emmie. Hon är runt tio år och har nyligen börjat tillfriskna från ätstörningen ARFID, en sjukdom som i flera år gjorde att hon vägrade nästan all mat.

Genombrott kommer när föräldrarna överger tanken på gemensamma, nyttiga och regelbundna måltider. Istället får Emmie äta vad hon vill, när hon vill. Med blandade känslor av lättnad och skam ser hennes neurotiska medelklassföräldrar på medan dottern sitter i soffan med sin iPad och stoppar i sig godis framför det mest hjärndöda innehåll som finns: så kallade unboxing-videor av färgglada skumleksaker med ASMR-ljud. Detta för ett barnbarn till en man som brukade gå på konserter med den berömde filosofen Adorno.

Mediers påverkan på oss är ett genomgående tema i ”Transcription”. Det tydligaste exemplet är den döda telefonen. Berättaren upplever förlusten som en stympning och finner det outhärdligt att inte kunna scrolla. Han är lika skärmberoende som barnen i Emmies generation, men eftersträvar samtidigt Thomas ouppnåeliga asketism.

Romanen ställer också frågan: Vad är egentligen ett medium? I Lerners definition verkar det vara ett föremål som bevarar röst. Thomas tidigaste minne är att höra Hitler på radion hemma i Augsburg. Men den första röst människan hör är moderns inifrån livmodern, vilket gör även kroppen till ett medium. Platser fungerar också röstbevarande genom att aktivera och på ett spöklikt sätt lagra minnen. När berättaren går runt i Providence upplever han att han lever i alla tider samtidigt.

Elegant låter Lerner tidens sammanglidning reflekteras i ett dubbelgångarmotiv. Max och berättaren är ungefär jämngamla och deras döttrar lider båda av moderna kultursjukdomar – Emmie har sin ARFID och berättarens dotter Eva skolvägrar. Max säger till berättaren att han kanske var Thomas riktiga son, eftersom deras relation var så mycket bättre än hans egen. Max har alltid känt sig bortprioriterad, betraktad som ett hinder för faderns arbete.

Under intervjun blandar den åldrande Thomas ihop sina båda söner och börjar bråka med berättaren om föräldraskap. Detta utbrott är ett svar på en händelse under pandemin några år tidigare, när Thomas låg döende i covid. Besöksförbud gjorde att Max tvingades säga vad han trodde var sina sista ord till fadern via en sjuksköterskas telefon. Thomas skulle alltså ha tagit farväl av språket på samma sätt som han en gång mötte det – som en kroppslös röst som verkar både avlägsen och nära samtidigt.

Romanen visar hur all kommunikation är en fråga om materiella betingelser. Det kan tyckas vara en banal sanning, men Lerners storhet ligger i hur han låter dessa insikter genljuda genom texten. ”Transcription” är en omsorgsfull utforskning av hur vi minns, kommunicerar och förhåller oss till både teknik och varandra i en alltmer medierad värld.