Det var en strålande eftermiddag på Saint Lucia. Solen stod högt på himlen och luften var mättad av fukt. Under förmiddagen hade vandringen lett uppför en bergstopp – eller kulle, beroende på hur man väljer att se det. Vägen kantades av vilt växande bambu och den stickande doften av citrongräs, en påminnelse om öns tropiska rikedom.

Vid en gammal grav stannade gruppen till. Brittiska gravstenar visar på den koloniala närvaron som en gång präglade ön. Det brittiska samväldet, Commonwealth, har lämnat sina spår även här, långt från moderlandet.

På toppen ligger gamla kanoner och rostar. De är tydliga minnen av en blodig historia. Saint Lucia bytte ägare fjorton gånger mellan Storbritannien och Frankrike innan britterna till slut gick segrande ur de upprepade striderna. Än i dag finns det invånare som beklagar utgången. Frankrike tar bättre hand om sina forna kolonier, muttrar vissa. På öns mynt syns fortfarande drottning Elizabeth II:s profil, ett kvardröjande kolonialt arv.

## Ett paradis med mörk historia

På vägen ner från berget framträder öns skönhet i full prakt. Det sprakande havet, den djupa och frodiga grönskan – det är en ”luscious green”, som en besökare uttrycker det. Kolibrier dricker nektar och vågorna slår rytmiskt mot stranden. Det är lätt att förstå varför Karibien lockar miljontals turister varje år.

Men under ytan döljer sig en annan verklighet. När en badare tar sig ut i det turkosa vattnet och flyter på rygg, kan idyllen snabbt brytas. Vid stranden vid bergets fot flöt en tydligt mänsklig avföring förbi i vattnet.

Författaren Jamaica Kincaid, född på grannön Antigua 1949, beskrev denna problematik redan 1988 i sin bok ”En liten plats”. Efter tjugo år i USA återvände hon till sitt födelseland och konfronterades med bristerna i infrastrukturen. Hon skrev om hur turister inte får fundera på vart toalettinnehållet tar vägen när de spolar, eller vad som händer med badvattnet. På Antigua fanns vid den tiden inget reningsverk alls.

## Avloppsproblem plågar öarna

Även om Saint Lucia i dag har ett bättre avloppssystem än Antigua hade på 1980-talet, är situationen långt ifrån idealisk. Endast en liten del av befolkningen är ansluten till det centrala avloppssystemet. Nästan 90 procent av landets hushåll och hotell har sina egna septiktankar med varierande reningssystem. En betydande del av avfallet hamnar på soptippar eller rinner ut i vattendrag och havet.

Detta är verkligheten på de flesta karibiska öar som marknadsförs som paradis för turister. Bakom de glansiga broschyrerna och de turkosa vattnen döljer sig allvarliga miljöproblem som påverkar både lokalbefolkning och besökare.

Derek Walcott, född på Saint Lucia 1930 och mottagare av Nobelpriset i litteratur 1992, fångade öns komplexitet i sin poesi. I dikten ”After the storm” skrev han om de många öarna, lika talrika som stjärnorna på himlen, men också om att ”things must fall” – saker måste falla.

## Turisternas dödsfall

Jamaica Kincaid påminner i sitt verk om att det vackra havet har slukat otaliga svarta slavar. Slavhandeln och kolonialismen har märkt landskapet och gjort det möjligt för dagens turister att ligga på stranden och dricka punch. Paradiset, om det någonsin existerat, är förlorat.

Ibland tycks ön slå tillbaka mot sina besökare. Förra året dog en turistande läkare vid någon av öns två vulkaniska pluggar, Gros Piton eller Petit Piton, som blivit nationalsymboler. Trots lokalbefolkningens protester vägrade läkaren ta en guide. Hon påbörjade sin färd ensam och gick vilse. Hon dog av uttorkning någonstans på vägen upp.

Sådana historier är inte ovanliga. I den ena kröken dog en turist, i en annan dog två, i en tredje en hel familj. Alltid turister. Deras död framstår ofta som självförvållad, ett resultat av oförmåga att lyssna på varningar och en överskattning av egna förmågor.

Ön tar dem i trafiken, i branta svängar. Den tar dem i skogen, som är full av giftiga växter och farliga djur – ormar och spindlar. Den tar dem om natten och om dagen.

## Solen som vapen

Stranden tycks vara det säkraste området, men även där finns faror. Solen smeker turisternas kroppar tills endast svedd hud återstår. Sedan rullar de omkring, illröda som stoppskyltar, och fingrar på souvenirer eller rumpor eller romdrinkar. I vattnet fortsätter avföringen att flyta.

Detta är den komplexa verkligheten bakom den karibiska drömmen. Saint Lucia och dess grannöar representerar en paradox – å ena sidan naturskön och lockande för miljontals besökare, å andra sidan präglade av kolonial historia, infrastrukturproblem och en turistindustri som inte alltid tar hänsyn till miljön eller lokalbefolkningens bästa.

Frågan kvarstår: Kan paradiset återställas, eller är det för alltid förlorat under tyngden av sin historia och nutidens utmaningar?