Under sommaren har hovsångerskan Elin Rombo delat med sig av sin livs- och karriärberättelse i ett sommarprogram som väver samman personliga anekdoter med en hyllning till operakonsten. Två scener där hon står barfota blir symboliska för hennes resa från småstad till internationella operascener.

I det första tillfället, under en tonårsfest, hade Rombo glömt sina skor inne och frågade då modigt sin nya bekant om hon kunde få stå på hans fötter istället. Det var en ovanlig raggningsteknik som visade sig fungera. Killen blev hennes första riktiga pojkvän, och relationen skulle få avgörande betydelse för hennes framtid på flera sätt.

Pojkvännen hade flytt från Balkankriget, och genom honom öppnades en större värld för den unga Rombo. I programmet beskriver hon med inlevelse den vanmakt de båda upplevde när han fick ett utvisningsbesked. Men relationen ledde också till något oväntat positivt – det var genom denna kontakt som vägen banade sig till en sångutbildning i Kanada, vilket blev ett viktigt steg i hennes internationella karriär.

Det andra barfotatillfället inträffade många år senare, då Rombo hade etablerat sig som hovsångerska. Under en utdragen repetition hade hon sparkat av sig skorna, något hon trodde skedde diskret. Men kungen själv hade observerat det hela och påtalade det vänligt i efterhand. Att gå från tonårsfesten till att uppträda inför kungahuset illustrerar den resa som Rombo har gjort.

## En återkommande egenskap

Genom hela berättelsen lyfter Rombo fram en särskild egenskap som hon själv kallar ”smidighet”. Hon beskriver hur hon utvecklat denna förmåga som en överlevnadsstrategi genom livet. Som trettonårig klarinettist tog hon sig in i vuxenorkestern och valde då att inte rätta dirigenten när han presenterade henne som fel person.

Ett annat exempel på denna smidighet visade sig vid ett avgörande tillfälle i karriären. När hon skulle genomföra ett sångprov för den ryktade och skräckinjagande stjärndirigenten Riccardo Muti, hade castingagenten förväxlat henne med en annan sångerska som faktiskt kunde det stycke som skulle framföras. Trots missförståndet genomförde Rombo provet, och resultatet blev att Muti avslutade med orden ”See you in Chicago” och bjöd in henne att uppträda i Brahms rekviem.

Rombo själv diagnostiserar sitt beteende som ”people pleasing”, ett modernt begrepp för att alltid försöka угодить andra. Men för lyssnaren framträder något annat – snarare än en svaghet verkar det handla om en sällsynt övertygelse och självsäkerhet. Det är en förmåga att gripa tillfällen och navigera i oväntade situationer.

## Tidig kallelse

Denna självsäkerhet verkar ha funnits där redan från barndomen. Rombo berättar att hon redan som barn kände sig ämnad för något stort, även om programmet inte ger så mycket mer detaljer om var denna övertygelse kom ifrån. Det är en öppenhet kring den egna ambitionen som kan verka ovanlig i svensk kontext, där lagom och blygsamhet ofta är normen.

Programmet innehåller stundtals formuleringar om konstens storhet som kan upplevas som klichéartade. Men i helhet fungerar det som ett genuint kärleksbrev till operan som konstform och ett försvarstal för dess relevans i samtiden. Genom sina personliga berättelser visar Rombo hur operavärlden kan vara både glamorös och krävande.

De genomgående musikvalen i programmet är noggrant utvalda klassiska stycken som kompletterar berättelsen på ett vackert sätt. De ger lyssnaren en möjlighet att uppleva den musik som Rombo själv ägnat sitt liv åt att framföra.

Från festkvällen där hon stod på en pojkväns fötter till operascener över hela världen – Elin Rombos berättelse handlar om mod att ta tillfällen i akt, om kärlek som öppnar dörrar och om en obotlig övertygelse om den egna förmågan. Det är en påminnelse om att vägen till framgång sällan är rak, och att de mest oväntade situationerna kan leda till avgörande vändpunkter.