Ledare: Dags att hoppa på det europeiska tåget

Under nästa mandatperiod kommer frågan om järnvägens framtid att bli en av de mest centrala politiska stridsfrågorna. De senaste decenniernas eftersatta underhåll har skapat ett system som i allt högre grad kämpar med punktlighet, kapacitet och tillförlitlighet. Nu växer dock insikten att lösningen inte enbart handlar om att reparera det befintliga nätet, utan om att tänka i nya banor – bokstavligen. För första gången på länge finns det anledning att diskutera järnvägsinvesteringar i ett europeiskt perspektiv, där Sverige inte längre ses som en avlägsen utpost utan som en naturlig länk i ett större transportsystem.

De senaste årens problem med urspårningar, signalfel och omfattande tågförseningar har satt den svenska järnvägens skick i fokus. Enligt branschorganisationer beräknas det ackumulerade underhållsbehovet uppgå till flera tiotals miljarder kronor, och hastighetsnedsättningar på grund av dåligt banunderlag har blivit vardag för pendlare och godstransportörer. Det är dock inte bara en fråga om att återställa det som en gång varit. Sveriges geografiska läge och näringslivets exportberoende gör att järnvägens roll som transportled för tungt gods blir allt viktigare, inte minst när industriella satsningar i norra Sverige nu kräver en helt annan kapacitet än vad som finns tillgänglig idag.

Det är här den europeiska dimensionen blir relevant. EU:s mål att flytta över mer gods från väg till järnväg har lett till att flera stora infrastrukturprojekt initierats på kontinenten, bland annat inom ramen för Transeuropeiska transportnät (TEN-T). För Sverige skulle en närmare integrering med detta nät innebära att Malmbanan, Norrbotniabanan och de södra stambanorna inte bara ses som nationella angelägenheter utan som avgörande delar av en europeisk godskorridor. Förbättrade förbindelser genom Danmark och Tyskland, med en framtida fast förbindelse över Fehmarn Bält, gör att svenska hamnar och logistikcentrum kan knytas samman med kontinenten på ett helt annat sätt än tidigare.

Ett problem som dock ständigt återkommer i debatten är finansieringen. Svenska järnvägsinvesteringar har historiskt präglats av kortsiktiga politiska överenskommelser och budgetmässiga ryck. En europeisk utblick skulle kunna ändra på detta genom att möjliggöra samfinansiering från EU:s fonder, något som exempelvis andra medlemsländer utnyttjat betydligt mer aktivt. Men det kräver också en svensk politisk vilja att prioritera järnvägen inte bara som ett inrikes transportmedel utan som en strategisk resurs. Regeringspartiernas senaste utspel om kraftigt höjda anslag till underhåll är ett steg i rätt riktning, men kritikerna menar att det saknas en sammanhållen vision om var järnvägen ska vara om tjugo år.

Branschen själv manar till eftertanke och efterlyser längre planeringshorisonter. Trafikverket har i sina senaste planer pekat på att det krävs en återkommande investeringsnivå på minst 30 miljarder kronor per år för att ens bibehålla nuvarande standard, och betydligt mer för att bygga ut nytt. För att klara industrins klimatomställning, där järnväg ses som det mest hållbara alternativet för tunga transporter, krävs dessutom att kapaciteten fördubblas på vissa sträckor. Detta är en utmaning som varken låter sig lösas med snabba politiska utspel eller kortsiktiga budgetförstärkningar.

En ny mandatperiod ger dock en möjlighet att omformulera järnvägsfrågan. Istället för att enbart tala om brister och eftersläpningar kan debatten vridas mot framtida möjligheter: vad skulle det innebära för svensk industri, för regionförstoring och för klimatmålen om järnvägsnätet dimensionerades efter morgondagens behov? Frågan är om politikerna vågar ta det steget. Kanske är det dags att sluta se på järnvägen som ett nationellt problem och istället som en del av ett europeiskt system som sträcker sig från Luleå i norr till de stora hamnstäderna på kontinenten. Det vore en omställning som inte bara skulle gynna svensk konkurrenskraft utan även EU:s gemensamma ambitioner om ett grönare och mer effektivt transportsystem. Men det kräver mod, långsiktighet och en insikt om att det vi bygger idag formar inte bara nästa år – utan kommande generationers samhälle.