Moderaterna har vid upprepade tillfällen under de senaste decennierna tagit fram genomtänkta förslag för integrationspolitik, men gång på gång dragit sig för att driva igenom dem. Nu står partiet återigen inför ett vägval som kan forma Sveriges framtida integrationspolitik.

Vid partiets stämma i Västerås förra hösten antog Moderaterna ett nytt integrationspolitiskt program som hade utarbetats genom arbetsgrupper och interna remissinstanser. Programmet innehöll bland annat förslaget om ”integrationszoner” med sänkt skatt för boende i särskilt utsatta områden – en klassiskt moderat idé byggd på ekonomiska incitament och individuellt ansvar.

Men dessa planer kommer sannolikt aldrig att realiseras. Moderatledaren Ulf Kristersson har i praktiken meddelat att om Tidöpartierna vinner valet kommer Sverigedemokraterna att få sätta agendan för integrationspolitiken. På en presskonferens tillsammans med Jimmie Åkesson den 1 april förklarade Kristersson att Sverigedemokraterna ska få stort sakpolitiskt inflytande och viktiga ministerposter, vilket naturligt inkluderar migrations- och integrationspolitiken.

Detta är långt ifrån första gången Moderaterna utvecklar genomtänkta integrationspolitiska förslag för att sedan dra sig tillbaka. Mönstret sträcker sig tillbaka till 1990-talet.

Redan 1997 presenterade Moderaterna programskriften ”Land för hoppfulla” med flera framsynta förslag för att hantera en ökad invandring till Sverige. Bland förslagen fanns kvalificering till välfärd, språk- och försörjningskrav för medborgarskap samt sänkta bidrag. Men när SSU och dåvarande ordföranden Niklas Nordström kritiserade förslagen som ”draghjälp åt nynazister” blev Moderaterna så skrämda att skriften hastigt gömdes undan.

När Folkpartiet 2002 startade om debatten med språkkrav för medborgarskap – en politik som i efterhand ofta beskrivs som förutseende men avfärdades som rasistisk av journalister, akademiker och socialdemokrater – hann Moderaterna knappt reagera. Ett uppmärksammat TV-reportage från ”Uppdrag granskning” som avslöjade hycklande moderata kommunpolitiker fick långvariga effekter. Under Alliansregeringen motsatte sig Moderaterna sedan Folkpartiets liberala förslag mot utanförskap och segregation.

Hösten 2008 ledde Ulf Kristersson, då socialborgarråd i Stockholm, en intern arbetsgrupp tillsammans med migrationsminister Tobias Billström och riksdagsledamot Elisabeth Svantesson. Gruppen föreslog bland annat en stärkt arbetslinje för asylsökande och ett kontrakt för nyanlända som skulle tydliggöra fri- och rättigheter i Sverige. Även dessa förslag förverkligades aldrig.

Det finns ett tydligt mönster i att Moderaterna aldrig riktigt har vågat lita på sina egna integrationspolitiska idéer. Partiet har inte haft huvudansvaret för integrationsfrågor i någon av de regeringar där de medverkat. På 1970-talet, när politiken inte skilde på migrations- och invandrarfrågor, var det Folkpartiet och Centerpartiet som ansvarade. På 1990-talet, när invandrarfrågorna sorterade under kulturdepartementet, var det återigen Folkpartiet. Under Alliansåren tog Moderaterna ansvar för migrationen, men integrationsministrarna kom från Folkpartiet, precis som i nuvarande regering.

Om en borgerlig regering bildas efter höstens val planerar alltså Moderaterna att överlåta ansvaret till Sverigedemokraterna. Det innebär att väljarna står inför ett val mellan en socialdemokratisk eller en sverigedemokratisk integrationspolitik.

Båda alternativen är problematiska. Socialdemokraterna gick så sent som 2014 till val med löftet att avskaffa integrationsministerposten eftersom någon särskild integrationspolitik inte ansågs behövas. Tio år senare förklarade Lawen Redar att segregationen kräver åtgärder ”vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett” – för att sedan ducka när högern försökte skrämmas med begrepp som ”tvångsblandning”.

Sverigedemokraterna har däremot varit mer konsekventa. Partiet har aldrig eftersträvat integration i traditionell mening. Grundsynen är att invandrare ska assimileras eller, som det tidigare uttrycktes, repatrieras – det vill säga återvända till sina ursprungsländer.

Det utesluter visserligen inte att delar av Moderaternas integrationspolitik kan få stöd från Sverigedemokraterna. Partierna har redan inom Tidösamarbetet enats om en radikal skärpning av kraven för medborgarskap. En fortsättning skulle kunna innefatta hårdare försörjningskrav, ökad kvalificering för välfärd och symbolpolitiska utspel om värderingskontrakt.

Men den ideologiska skillnaden är betydande. Moderaternas integrationspolitiska program präglas av en individualistisk människosyn, omsorg om personer som utsätts för hederskulturella normer och en optimistisk syn på migranters möjlighet att bli en del av samhället.

Sverigedemokraternas politik vilar, liksom Socialdemokraternas, på kollektivism och nostalgi. Sverige ska ”bli mer som Sverige” enligt socialdemokraterna eller ”återställas till vad det en gång var” enligt Sverigedemokraterna. Det är en politik som ser nationell homogenitet som ett överordnat mål och som kännetecknas av en reflexmässig skepsis mot människor från andra kulturer.

Frågan som nu står på sin spets är om borgerligheten kan stå upp mot sådan kollektivism, oavsett vem som för fram den. För Moderaterna innebär höstens val ett avgörande ställningstagande om partiet äntligen ska våga driva sin egen integrationspolitik eller ännu en gång träda åt sidan.