Susanne Nyström: Såg vi just Ulf Kristersson kasta Simona Mohamsson under bussen?

Den politiska kampen kring Liberalernas framtid har hårdnat ytterligare. Efter Jimmie Åkessons (SD) öppna uppmaning att inte stödrösta på partiet har nu även statsminister Ulf Kristersson (M) tydligt markerat att de forna allianspartierna får klara sig bäst de kan. Uttalandet kommer bara drygt en vecka efter att en rad utspel skakade om den politiska debatten.

Det hela började när Jimmie Åkesson i ett inlägg på X riktade skarp kritik mot Liberalerna. Han beskrev partiet som en bromskloss och underströk att sverigedemokrater inte stödröstar på L. Därefter följde en tydlig deadline: Om Liberalerna inte når minst 3,5 procent i opinionsmätningarna tio dagar före valet, bör deras sympatisörer överväga att lägga sina röster på något av de andra Tidöpartierna i stället. Alternativet vore enligt honom att kasta bort sin röst.

Under söndagen var det dags för Ulf Kristersson att gå i svaromål. I en intervju med Dagens Nyheter fick han frågan om de tre andra Tidöpartierna kan bilda regering utan Liberalerna. Svaret var ett tydligt ”absolut”. Han underströk också att varje parti måste vinna väljare på egna meriter. Budskapet var svårt att missförstå – det finns ingen anledning att krympa eller höja röster för att rädda kvar partiet i riksdagen.

Det är en markant skillnad jämfört med hur läget såg ut för fyra år sedan. Under valrörelsen 2022 stod Kristersson sida vid sida med dåvarande L-ledaren Johan Pehrson under en kampanj i Örebro. Då slog statsministern fast att det var av stor vikt att Liberalerna överlevde för att en ny borgerlig regering över huvud taget skulle kunna bildas. Den uppmaningen är som bortblåst.

Mycket av förklaringen torde stå att finna i det politiska spelet kring riksdagsspärren. Liberalerna har under lång tid befunnit sig i ett svårt opinionsmässigt läge, och flera mätningar har placerat partiet under fyraprocentsspärren. I ett sådant läge resonerar många strateger inom M och SD att de röster som ligger i farozonen är viktigare att locka till sig än att försöka rädda kvar ett regeringsunderlag som ändå är instabilt.

Liberalernas partiledare Simona Mohamsson har i och för sig försökt stärka partiets position genom att markera en egen linje i flera frågor. Genom att i våras avskaffa alla röda linjer mot SD och i stället presentera partiet som ett gemensamt regeringsalternativ tillsammans med Sverigedemokraterna satsade hon på att bli en oumbärlig partner. Hittills har det dock inte gett önskad effekt. Tvärtom menar flera bedömare att den politiska retoriken har gjort att partiet själv har grävt sin egen grav.

Trots de dystra utsikterna fortsätter Mohamsson att tala i lagmeningens tecken. Hon beskriver gärna de fyra partierna som ett ”lag” som ska ta landet vidare. Men när hon möts av en SD-ledare som kallar hennes parti för politiska motståndare och en statsminister som inte ens vill ta i hennes frågor med tång, blir det uppenbart att verkligheten ser väldigt annorlunda ut.

Frågan är vad som krävs för att bryta den nedåtgående spiralen. Enligt statsvetare handlar det ofta om trovärdighet i politiska frågor som väljarna upplever som avgörande. För Liberalernas del handlar det mycket om att kunna erbjuda ett trovärdigt välfärds- och skiljepolitiskt alternativ, samtidigt som partiet måste positionera sig skickligare inom de egna hjärtefrågorna.

Det är ännu oklart exakt hur morgondagens politik kommer att se ut. Men en sak står klar: landskapet kring den svenska högersidan har förändrats i grunden, och de forna borgerliga partierna närmar sig varandra som aldrig förr. Kristerssons tydliga nej till stödåtgärder kan i slutändan handla om att han hoppas på ett starkare mandat efter valet om bland annat SD tvingas ta ansvar för en regering utan Liberalernas närvaro. För Liberalerna återstår arbetet med att övertyga väljarna att de fortfarande har en funktion att fylla.