Anna Hedenmo: Att få makthavare att blotta sina kunskapsbrister ger en sadistisk tillfredsställelse

I ett ovanligt möte med historien stod Sveriges Televisions hus på Hisingen i Göteborg inför ett speciellt besök en septemberdag 2014. Intervjuprogrammet ”Min sanning” hade lyckats boka självaste Desmond Tutu – den sydafrikanska ärkebiskopen och fredspristagaren som tillsammans med Nelson Mandela hade lett kampen mot apartheid.

För alla i produktionsteamet var det en betydelsefull dag. Tutu anlände med ett imponerande följe bestående av präster, läkare och förlagsrepresentanter. Med i sällskapet fanns också hans dotter Empho, en bestämd kvinna som under den gemensamma lunchen ivrigt försökte förhandla sig till en plats i intervjun. Medan dottern lobbade hårt, satt Tutu själv och utstrålade ödmjukhet och värme – en stark kontrast som fångade hans karaktär.

Under intervjun framkom hur Tutu hade använt humor som överlevnadsstrategi under sin uppväxt i Sydafrikas rasistiska system. Med glimten i ögat berättade han om skoltidens historieböcker som hävdade att det var upptäcktsresanden David Livingstone som ”upptäckt” Victoriafallen, trots att lokalbefolkningen förstås hade känt till dem i generationer. ”De svarta som bodde där hade förstås inte lagt märke till Victoriafallen innan en man från Skottland kom dit”, skämtade Tutu så det stora silverkorset studsade på hans bröst.

Nyligen aktualiserades denna tolv år gamla intervju på ett oväntat sätt när ett klipp från den dök upp i ett annat SVT-program, ”Fördomsshowen”. Där skulle Liberalernas nuvarande partiledare och utbildningsminister Simona Mohamsson avgöra om Desmond Tutu var känd som en god eller ond person. Det blev uppenbart att hon aldrig hade hört talas om fredspristagaren och gissade på ”ond”.

Denna kunskapslucka har väckt reaktioner, särskilt eftersom Mohamsson redan tidigare kritiserats för att inte kunna redogöra för Sveriges fyra grundlagar, trots att hon som utbildningsminister ständigt betonar vikten av bildning. Journalistiska ”kunskapstester” av politiker kan förvisso anses vara en billig poäng, men det är ändå anmärkningsvärt att en politiskt engagerad person kan ha missat en så central figur i modern historia.

Det väcker särskilt frågor om hur Mohamsson kunde gå miste om Tutus besök i Göteborg 2014, hennes egen hemstad. Hon var visserligen bara 20 år då, men redan aktiv i Liberala ungdomsförbundets distriksstyrelse. Ännu mer förvånande är att hon missade nyhetsrapporteringen när Tutu avled 2021, en händelse som fick omfattande global medial uppmärksamhet. Vid den tidpunkten hade Mohamsson redan etablerat sig i politiken som ordförande för socialnämnden på Hisingen, bara ett stenkast från den studio där intervjun med Tutu spelats in några år tidigare.

Kanske är denna kunskapslucka ett symptom på hur snabbt samhället numera glömmer sina historiska ikoner. För tolv år sedan försatte ett helt tv-hus i nervös förväntan inför mötet med en av världens mest respekterade frihetskämpar. Idag har vi en partiledare som inte känner till vem denna historiska gestalt var.

Men Desmond Tutu själv skulle sannolikt inte ha tagit illa upp. Hans livsgärning kretsade just kring förlåtelse och försoning, och han hade förmågan att se det humoristiska i tillvaron även i mörka tider. Med sin karakteristiska värme skulle han troligen bara ha svarat med ett av sina smittande, ljusa skratt.

Tutus insatser i Sydafrikas sannings- och försoningskommission efter apartheidregimens fall visade hans exceptionella förmåga att möta historiska oförrätter med en kombination av rättvisepatos och förlåtelse. Hans arbete tillsammans med Nelson Mandela för att bygga ett demokratiskt Sydafrika gav honom en plats bland det sena 1900-talets mest framstående moraliska röster.

Oavsett orsaken till att Simona Mohamssons kunskapslucka uppstått, tjänar situationen som en påminnelse om vikten att bevara och föra vidare kunskapen om historiska personligheter som med fredliga medel kämpat för mänskliga rättigheter och rättvisa – särskilt i en tid när dessa värderingar ständigt utmanas runt om i världen.