Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har under drygt två decennier byggt upp en politisk profil som skiljer sig markant från andra svenska partiledare. I SVT:s program ”Fråga partiledaren allt” demonstrerar han återigen den enkla och raka kommunikationsstil som många menar är nyckeln till hans fortsatta framgång.

När programledaren Fouad Youcefi förmedlar tittarnas frågor svarar Åkesson utan omsvep på känsliga frågor om lön och ersättning. Han bekräftar att han tjänar två miljoner kronor om året och anser sig vara värd sin lön. Denna typ av korta, koncisa svar utan krumbukter har blivit något av ett kännetecken för SD-ledaren, i kontrast till andra partiledares ofta mer försiktiga och genomtänkta formuleringar.

Trots att Sverigedemokraterna har tappat en del väljarsympatier sedan riksdagsvalet 2022 ligger partiet fortfarande kvar som landets näst största. Detta är anmärkningsvärt med tanke på hur mycket både partiet och den politiska omgivningen har förändrats de senaste åren. Den svenska politiska scenen erbjuder i dag flera alternativ för väljare som prioriterar en stram migrationspolitik, men SD behåller ändå en stark position.

Partiets identitet har genomgått en påtaglig förändring. För bara några år sedan marknadsförde sig Sverigedemokraterna som arbetarklassens parti och riktade sig mot missnöjda socialdemokratiska väljare i LO-kollektivet. Jimmie Åkesson talade öppet om drömmar att överträffa Socialdemokraterna i storlek. Den profilen har dock kraftigt tonats ned.

I dag är det svårare att identifiera politik som direkt gynnar låginkomsttagare i SD:s program. Ett tydligt exempel är vallöftet om höjd a-kassa, som visade sig inte gälla de lägsta inkomsterna – dessa grupper fick istället sämre villkor vid arbetslöshet. Även utfästelser om att stärka välfärden på landsbygden har inte infriats i den utsträckning som utlovats. Samtidigt har partiets tidigare starka anti-etablissemang och EU-kritiska profil suddats ut i takt med att SD kommit närmare den verkliga makten i Rosenbad.

Detta väcker frågan om vad som egentligen utgör partiets dragningskraft i dag. Alltfler beskriver Sverigedemokraterna som ett invandringskritiskt borgerligt parti bland andra, även om tonen mot invandrare tenderar att vara något skarpare än hos moderater och kristdemokrater.

En central faktor tycks vara partiledaren själv. Den 47-årige Sölvesborgsbon har lett sitt parti i över tjugo år och har utvecklat en unik retorisk stil som verkar opåverkad av professionella kommunikationskonsulter och medietränare. Åkesson har en påfallande förmåga att ta sig ur svåra situationer och skandaler som skulle få andra politiker att vackla.

När partiet oväntat backade i frågan om tonårsutvisningar lyckades Åkesson framställa beslutet som självklart, trots tidigare starka uttalanden om ”ordning och reda i migrationspolitiken”. Även när en högt uppsatt sverigedemokrat misstänktes för barnpornografibrott vände Åkesson situationen genom att betona att pedofila finns överallt och att händelsen visar vikten av SD:s arbete för att skydda barn.

Nu har TV4:s ”Kalla fakta” avslöjat misstänkta ekonomiska oegentligheter i partiet, inklusive påståenden om att Åkesson fuskade med försäljningssiffrorna för sin bok från 2018. Granskningen visar att Sverigedemokraterna själva skulle ha köpt merparten av upplagan. Efter tidigare avslöjanden som ”Undercover i trollfabriken” gjorde SD visserligen ett svagt val till Europaparlamentet 2024, men återhämtade sig snabbt.

I TV-programmet framträder Åkesson i en informell miljö – sitt stökiga arbetsrum där han sitter i strumplästen och skämtar om att städningen inte blev av. När han får frågan om vad han helst gör en fin sommardag svarar han enkelt ”helst ingenting alls”, och berättar skrattande att han är ”rätt kass på gym” och inte har besökt ett sådant på trettio år.

Detta står i skarp kontrast till andra politiska ledare. När statsminister Ulf Kristersson får frågan om sitt personbästa på plankan – en träningsövning som de flesta klarar i en till två minuter – svarar han med allvarlig min ”sex minuter”. Skillnaden i kommunikationsstil är slående och kan säga något om varför vissa väljare känner större identifikation med Åkessons vardagliga och okonstlade framtoning än med mer polerade politiska profiler.