Moderaterna och allierade partier kämpar nu intensivt för att vinna tillbaka kvinnliga väljare inför höstens val. Efter att entreprenören och influeraren Isabella Löwengrip hoppat av sitt uppdrag att locka kvinnor till partiet, följt av uttalanden om att kvinnor röstar ”emotionellt” och inte alltid förstår hur politik fungerar, står regeringspartierna inför ett betydande problem.

Även kulturminister Parisa Liljestrand har uttryckt sig i liknande banor, när hon kommenterade bristen på kvinnliga väljare: ”Vi måste bli bättre på att förklara, för att kvinnor i högre utsträckning ska förstå vår politik.” Uttalandena har väckt debatt om huruvida problemet verkligen ligger i kvinnors förståelse, eller om det snarare handlar om att regeringens politik inte tar tag i de frågor som kvinnor prioriterar.

Könsgapet i svensk politik har aldrig varit större. Om det vore val idag och bara män röstade, skulle Ulf Kristerssons regering vinna. Men om bara kvinnor gick till valurnorna skulle Magdalena Anderssons opposition segra med betydligt större marginal. Denna klyfta utgör ett allvarligt hot mot regeringssidan med bara tre månader kvar till valet.

Situationen är särskilt prekär för Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna, som alla har ett markant underskott på kvinnliga väljare. Detta har lett till intensiva och något desperata försök att vända utvecklingen.

Liberalerna satsar nu allt på att nå stressade småbarnsmammor genom sin så kallade ”livspusselfeminism”. Partiet presenterar en rad förslag, från bidrag till familjer som delar föräldraledigheten till en jämställdhetskalkylator för att räkna ut framtida pension efter föräldraledighet och vård av barn.

Moderaternas utrikesminister Maria Malmer Stenergard, känd för sin formella framtoning, poserar nu med dotter och mamma. Något överraskande har hon börjat diskutera så kallade soft girls-trenden och vikten av ekonomisk självständighet för kvinnor.

Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch har tillfälligt lagt åt sidan sin vanliga profil och försäkrar nu att Tidöpartierna måste prata mer om välfärden. Hon betonar att KD står för ”en höger med hjärta”.

Men är dessa initiativ trovärdiga eller kommer de för sent? Utvecklingen mot en manlig höger och en kvinnlig vänster har pågått i flera decennier, och klyftan växer stadigt år för år.

Enligt forskare röstar kvinnor till vänster av flera skäl. De prioriterar miljöfrågor, är ofta beroende av offentlig sektor genom arbete inom vård, omsorg och utbildning, och visar en högre grad av empati för utsatta grupper i samhället.

Paradoxalt nog fortsätter stora svenska företag att investera massivt i grön omställning, eftersom de ser framtiden och de ekonomiska möjligheterna där. Jacob Wallenberg, ordförande för Investor och Svenskt Näringsliv, uttryckte nyligen sin stolthet över Sveriges gröna tänkande och efterlyste inte bara mer kärnkraft utan också mer kraft från vind och sol.

Samtidigt tycks Tidöpartierna ha fastnat i ett narrativ där klimatfrågor, vindkraft och elbilar ses som vänsterfrågor. Regeringen förefaller heller inte bry sig när Klimatpolitiska rådet gång på gång levererar skarp kritik om otillräcklig klimatpolitik.

Med tanke på vad forskningen visar om kvinnors prioriteringar väcks frågan om Liberalernas klimatminister Romina Pourmokhtari inte borde fokusera mer på en ambitiös klimatpolitik än på jämställdhetskalkylatorer.

Om Kristdemokraternas Ebba Busch verkligen vill göra mer än att prata om offentlig sektor, skulle äldreomsorgen kunna vara ett strategiskt område. Inom bara några år kommer det att saknas 50 000 undersköterskor, vilket är en tickande bomb för sektorn. Personal inom äldreomsorgen, som till största delen består av kvinnor, sliter med minutscheman, personalbrist och dålig löneutveckling. Dessutom är det nästan uteslutande kvinnor som tar hand om sina anhöriga när hemtjänsten inte räcker till.

Men även om de borgerliga partierna skulle hitta rätt politiska fokusområden kvarstår ett grundläggande problem. Finansminister Elisabeth Svantesson har själv erkänt detta i kortdokumentären ”Elisabeth Svantesson – är det kört?” på SVT Play: ”Många kvinnor röstar inte på oss på grund av samarbetet med Sverigedemokraterna. Det är ett faktum.”

Sverigedemokraterna har det allra största könsgapet av alla riksdagspartier, och så länge Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna är beroende av detta samarbete för sin makt, kan alla försök att vinna kvinnliga väljare visa sig vara förgäves. Frågan är därför om problemet är kommunikation och förståelse, eller om det handlar om fundamentala politiska vägval som kvinnliga väljare helt enkelt inte delar.