Annika Ström Melin: Nej tack till superstat – men härligt med frisk luft i den sömniga svenska EU-debatten

Sverige har varit medlem i EU i drygt trettio år, men den inhemska debatten om unionen har länge varit märkligt frånvarande. Efter de upphettade kampanjerna inför folkomröstningarna om medlemskap och euron har det blivit förunderligt tyst kring EU-frågor i svensk politik. I den offentliga diskussionen förefaller det ibland som om unionen knappt existerar.

Nu tar två nya böcker upp tråden och ger friska perspektiv på Sveriges roll i EU. Carl-Vincent Reimers, programansvarig på den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, och Susanna Kierkegaard, ledarskribent på Aftonbladet, diskuterar båda EU-politik med gott humör och en befriande respektlöshet gentemot gamla tabun. Trots olika ideologiska utgångspunkter har författarna något gemensamt: de är båda i trettioårsåldern och därmed ungefär lika gamla som Sveriges EU-medlemskap. Denna generations perspektiv märks tydligt – de gamla positionerna från debatterna för trettio år sedan har försvunnit.

Reimers tar sig an EU-frågan i skriften ”Federalism för tillväxt – så gör vi Europa till den fria världens supermakt”. Hans huvudtes är att EU:s problem – från bristande tillväxt till otydlig utrikespolitik – härrör från den unika blandningen av mellanstatlig och överstatlig makt som gör politiken både suddig och ineffektiv. Han föreslår en radikal lösning: att förvandla EU till en federal union med tydlig maktdelning, viss beskattningsrätt, ett tvåkammarsparlament och en direktvald president.

I Reimers vision skulle en sådan europeisk federation hantera politik för bland annat den inre marknaden, försvar och utrikesfrågor gemensamt, medan välfärd och socialpolitik skulle beslutas på nationell nivå. Att många politiker på den svenska höger-mittenkanten avskyr ordet ”federalism” verkar inte bekymra Reimers nämnvärt.

Kierkegaard vågar också utmana sina politiska meningsfränder. Hon fick sin skolning i EU-politik som assistent till Marita Ulvskog i EU-parlamentet, en välkänd EU-kritisk socialdemokrat. Sedan dess har hon dock radikalt omvärderat sina ståndpunkter. I dag hyllar hon det fredliga samarbete som utgör EU:s kärna i sin bok ”Superstaten. Om EU och framtiden”. Hon skriver att unionen präglas av ”inget våld, inget tvång, bara demokrati” och hävdar att ”superstaten aldrig har behövts mer”.

Båda böckerna bidrar till att syresätta EU-debatten i Sverige, men valet av begrepp väcker frågor. Varför är författarna så förtjusta i orden ”superstat” och ”supermakt”? Sådana termer signalerar stark centralmakt och kamp om världsherravälde – en riktning som EU bör undvika.

En central fråga som kräver mer uppmärksamhet är medborgarnas inflytande över beslutsfattandet. I Reimers federala modell skulle väljarna teoretiskt få större möjlighet att påverka politiken direkt. Allmänna val till ett lagstiftande parlament och val av en europeisk president skiljer sig markant från dagens halvt betydelsefulla val till Europaparlamentet och det hemlighetsmakeri som präglar utnämningarna av kommissionens och Europeiska rådets ordförande.

Men EU fortsätter att växa och kan komma att omfatta upp till 35 medlemsstater. Kan demokratin verkligen fungera i en sådan spretig jätteunion där det saknas gemensamt språk, europeiska tidningar och väl fungerande europeiska partier? Utan levande demokrati riskerar Reimers supermakt att bli en toppstyrd mardröm.

Kierkegaards problem är annorlunda. Hon är så nöjd med EU att hon avfärdar allt tal om bristande demokrati i unionens beslutsapparat. Hon pekar till och med på att det finns bättre möjlighet till insyn i EU-parlamentet än i Sveriges riksdag. Men det demokratiska underskottet handlar om något mer grundläggande än insyn – nämligen möjligheten att utkräva ansvar för den samlade EU-politiken.

Unionens medborgare kan faktiskt inte rösta bort eller välja ett nytt EU-styre. Maktskiftet sker successivt, långsamt och nästan omärkligt, vilket är en följd av blandningen av nationell och överstatlig demokrati och de många överlappande val som sker i medlemsländerna och till Europaparlamentet. Det är uppenbart komplicerat att påverka beslutsfattandet i Bryssel och ansvarsutkrävandet är lika uppdelat som demokratin.

En mer federalt styrd union skulle kunna ge medborgarna möjlighet att använda sina röster för att påverka politiken, men riskerna med en fullt genomförd europeisk federation är stora. Att bara låta unionen fortsätta som tidigare räcker inte heller. Mycket kan förbättras, framför allt genom en stabilare koppling mellan nationell och europeisk politik.

EU:s otydliga men allt mer omfattande inflytande svävar alltför ofta långt ovanför huvudet på unionens medborgare. I Sverige skulle exempelvis alla EU-nämndens möten kunna vara öppna, svenska EU-parlamentariker få rätt att delta i riksdagens EU-debatter och nya svenska EU-kommissionärer utfrågas i riksdagen innan de nomineras.

Dessutom borde företrädarna för de politiska partierna äntligen behandla EU-frågorna där de hör hemma. Höstens val till riksdagen gäller också EU eftersom en ny regering ska driva Sveriges positioner under förhandlingarna i Bryssel. Den politiker som bryr sig om demokratin i EU kan börja agera här och nu.