Isobel Hadley-Kamptz: Blott Sverige svenska konservativa har – vevar om kanon medan kulturarvet rasar

Den svenska kulturens märkliga öde: hyreshöjningar och förfall trots nationalistisk retorik

Tre exempel räcker för att etablera en trend, brukar det heta. Och när man betraktar tre aktuella händelser inom den svenska kultursektorn framträder en oroande bild som står i skarp kontrast till politikernas retorik om vikten av svensk kultur och svenska värderingar.

Statens Fastighetsverk har nyligen meddelat en chockhöjning av hyran för Armémuseum med hela 60 procent. Detta sker bara månader efter att samma myndighet höjde hyran för Etnografiska museet med 57 procent – en höjning som fick Världskulturmuseet att avisera stängning av systermuseerna Östasiatiska och Medelhavsmuseum.

Samtidigt står Kungliga biblioteket inför en problematisk situation där de planerar att rensa ut tusen hyllmeter tidningar utan ekonomiska möjligheter att digitalisera materialet. Värt att notera är att en tredjedel av KB:s anslag går direkt tillbaka till staten i form av hyra till just Statens fastighetsverk.

Som ett tredje exempel hotas nu Bohus fästning – en byggnad från 1300-talet som klarat elva belägringar – av förfall på grund av bristande statligt underhåll. Experter varnar för ”irreversibel förstörelse av historiskt och kulturhistoriskt värde” om inte akuta åtgärder vidtas.

Detta sker parallellt med att politiker från höger till vänster talar sig varma om ”svenska värderingar” och behovet av en svensk kulturkanon. Paradoxen är slående: samtidigt som det unikt svenska hyllas i den politiska retoriken, undermineras landets kulturinstitutioner av ett ekonomiskt system där konstgjorda marknadshyror sätter museerna i gungning och där det konkreta kulturarvet – i form av dokument och historiska byggnader – vittrar sönder i brist på medel.

Sveriges kulturbudget är anmärkningsvärt låg i ett nordiskt perspektiv. Landet spenderar minst på kultur som andel av de offentliga utgifterna jämfört med sina grannar. Det samlade offentliga kulturanslaget uppgår till blygsamma 218 kronor per månad och person. Dessa medel ska räcka till att finansiera landets alla bibliotek, museer, teatrar, kulturskolor, arkiv och konserthus, samt stöd till enskilda kulturutövare. Än mer anmärkningsvärt är att en betydande del av dessa pengar omedelbart återförs till statskassan genom det rådande hyressystemet.

Denna kulturlöshet är inte ny. Under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister representerade Nya Moderaterna en inställning till kultur som närmast kunde beskrivas som anti-borgerlig. Ett talande exempel är när kronprinsessan Victoria fyllde 30 år och regeringens present var en platt-tv snarare än ett konstverk eller något av bestående kulturellt värde.

Sedan dess har den politiska högersvängen inneburit att mycket av Reinfeldts politik har övergivits, men paradoxalt nog verkar ointresset för kulturen leva kvar. I en tid då nationalistiska strömningar förespråkar vikten av svensk kultur, sker samtidigt en systematisk underfinansiering av de institutioner som förvaltar och utvecklar just denna kultur.

Det som framträder är en djup motsägelse i svensk kulturpolitik: retoriken hyllar det svenska kulturarvet medan den praktiska politiken undergräver samma arv. Kulturlösheten från Reinfeldts era har överlevt som en sista kvarleva i en i övrigt radikalt förändrad högerpolitik.

När politiker talar om att bevara svenska värderingar men samtidigt driver en ekonomisk politik som äventyrar våra kulturinstitutioner, uppstår frågan om vad som egentligen är viktigast – den symboliska kulturpolitiken eller de konkreta institutioner som bevarar vårt gemensamma kulturarv.

Kanske skulle Carl Jonas Love Almqvists berömda rad ”blott Sverige svenska krusbär har” kunna parafraseras för dagens situation: blott Sverige svenska kulturkonservativa har – som paradoxalt nog inte prioriterar bevarandet av den faktiska kulturen.