Israels säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir hamnade förra veckan i centrum för internationell kritik efter att ha publicerat en film från ett häkte där personer som gripits på hjälpbåtar på väg mot Gaza hålls fängslade. På den kontroversiella filmen syns hur Ben-Gvir hånar bakbundna aktivister och uppmuntrar fängelsepersonal som våldsamt trycker ner en kvinna mot golvet.

Reaktionerna på filmens innehåll blev ovanligt omfattande och kom från flera håll som normalt sett inte är kritiska mot den israeliska regeringen. USA:s ambassadör i Israel, Mike Huckabee, som vanligtvis ger sitt stöd till Netanyahu-regeringens politik, kallade Ben-Gvirs agerande för avskyvärt. Ett flertal länder valde att kalla in Israels ambassadörer för att framföra formella protester mot händelsen.

Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard uttryckte tydligt att hon ansåg Ben-Gvirs handlande vara oförsvarligt. Även Israels premiärminister Benjamin Netanyahu tog avstånd från säkerhetsministerns agerande och förklarade att det inte var i linje med Israels värderingar. Den breda kritiken tyder på att händelsen skapade obehag även inom kretsar som annars tenderar att stödja den israeliska regeringens politik.

Internationella aktivister har tidigare vittnat om hård behandling i israelisk fångenskap, och situationen för fängslade palestinier beskrivs som betydligt värre. I augusti 2024 spreds en film som föreföll visa fem israeliska soldater våldta en palestinsk fånge. I samband med detta avslöjade Israels militäråklagare att ytterligare cirka 70 liknande fall av påstådda övergrepp var under utredning.

Den israeliska högerns reaktion på dessa utredningar blev dock inte den som många internationella observatörer förväntade sig. Ilskan riktades inte mot de misstänkta övergreppen i sig, utan mot att militäråklagaren överhuvudtaget hade initierat utredningar. Fallet mot de fem soldaterna lades slutligen ner. Åklagaren tvingades lämna sin tjänst och greps senare när det framkom att hon själv hade spridit filmen, förmodligen i syfte att väcka opinion mot övergreppen.

Det budskap som sändes till soldater som eventuellt varit inblandade i misshandel eller våldtäkt av fångar var tydligt: systemet kommer att skydda dem oavsett vad de gör. Detta har skapat oro bland människorättsorganisationer som följer situationen i regionen.

När den prisbelönte journalisten Nick Kristof för några veckor sedan publicerade en artikel i New York Times om det sexuella våld som palestinska fångar utsätts för i israeliska fängelser, kom en kraftfull reaktion från den israeliska regeringen. Netanyahu hävdade att New York Times spred antisemitiska myter jämförbara med historiska påståenden om judiska ritualmord, och hotade att stämma tidningen för förtal.

Kristofs artikel baserades på intervjuer med 14 personer som alla beskrev allvarliga övergrepp. Journalisten hade dubbelkollat deras berättelser och citerade studier från israeliska människorättsorganisationer. Dessutom hade palestinier tidigare vittnat om liknande behandling, vilket gav ytterligare trovärdighet åt rapporteringen. Trots detta ignorerades dessa fakta i den officiella israeliska responsen.

Kontrasten mellan hur Israel officiellt presenterar sina värderingar och hur landet faktiskt agerar i praktiken blir alltmer tydlig. Ben-Gvirs misstag verkar inte ha varit själva handlingen – att hånfullt behandla fängslade aktivister – utan snarare att han öppet dokumenterade och publicerade den. Till skillnad från militäråklagaren som straffades för att ha försökt uppmärksamma övergrepp, förväntas Ben-Gvir inte möta några allvarligare konsekvenser. Han publicerade filmen med texten ”Välkomna till Israel”, som om behandlingen av fångarna var något att vara stolt över.

Situationen belyser en växande klyfta mellan Israels officiella retorik om demokratiska värderingar och rättsstatens principer, och den verklighet som vittnen och internationella observatörer beskriver. Frågan om hur fångar behandlas i israelisk fångenskap, oavsett om de är palestinska medborgare eller internationella aktivister, fortsätter att väcka allvarlig oro hos människorättsorganisationer världen över.